kamferdroppar

Essä i Tidningen Kulturen

2012-02-04T02:57:00.000+01:00

Jag har ännu inte sett filmen om Margaret Thatcher. Men jag har läst en bok där hennes politik och arvet efter den är av central betydelse, och jag skriver om den boken i Tidningen Kulturen.

Tja, ibland har man fel

2012-01-28T01:40:00.002+01:00

...och det hade jag uppenbarligen i fråga om Dan Park. Det blir tydligt när man läser Expo-artikeln "Dömd konstnär forstätter att hetsa". Killen har en mer rasistisk profil än vad jag förstått och han har nu tydligen också öppet börjat ta ställning - för rasism.
Jag läser också Patrik Svenssons intressanta artikel om Park och slås av att jag tänkt på ett bakvänt sätt. Svensson jämför Park med Lars Hillersberg. Hans poäng är att både Park och Hillersberg har vänner på radikalt rasistiska platser, och att ingen av dem tagit avstånd från dessa vänner. Under jämförelsen ger Svensson tyvärr ge uttryck för den vanliga förminskningen av antisemitiska uttryck (dessa är "oväsentligheter") och tanklöst sortera in dem som kritiserat Hillersberg under rubriken "borgerliga Israelvänner" (det är i den insorteringen personer som tar upp antisemitism mer eller mindre automagiskt brukar hamna i det intellektuellt slappa tankeklimat som råder runtomkring just denna specifika fördomsprofil). Men jämförelsen kommer mig hur som helst att tänka på något annat. I ett tv-program om Hillersberg jag såg för länge sedan svarade denne på frågan om hans antisemitism att han inte hatade judar specifikt för han "hatade alla människor". Detta åtföljdes av ett avväpnande skratt. Jag tror inte att personer med rasistiska uppfattningar eller särskilda fördomar måste vara människohatiska i allmänhet (och förresten har jag inte ens tillstymmelsen av den kunskap som krävs för att jag skulle kunna hävda något sådant). Och jag vet naturligtvis inte om Hillersberg verkligen var en hatisk person. Dan Parks konst är i alla fall det. För mig är den fortsatt främst anti-mänsklig. Den är vidrig även där ingen speciell folkgrupp förlöjligas eller förhånas. Jag menar, ta exempelvis bilden av den kvinnliga häktesvakt som dödats och hennes baneman - med texten "Möten mellan människor". Bara ett av väldigt många exempel på grundtemat gott och blandat inom sadism, hänsynslöshet och pervertering. Den där ständiga förvridningen och detta att tömma allt och alla på värde - sådant man ibland finner hos personer som tror sig vara klarsynta och demaskerande men som i stället saknar något. Men nå alltså att detta är det breda grundtemat utesluter ju inte att killen också specifikt kan uttrycka rasism, och vara rasist. Det kanske snarare underlättar.

Hisham Matar och Rammstein

2012-01-25T15:38:00.000+01:00

Jag var, trots vissa lysande formuleringar och ett starkt tema, tveksam till Hisham Matars roman Analys av ett försvinnande. Recension inne i KB i dag.
I övrigt följer jag Nils Hanssons uppmaning i DN och lyssnar på Rammstein - igen.

Håkan Juholt blues

2012-01-22T21:08:00.034+01:00

Avgången ger en fadd smak i munnen. Någonting gick överstyr, något kraschade i förnedring och även om många faktiskt ville se en avgång är det väl knappast någon som är glad över skeendet. Men vad var det egentligen som hände? Under den senaste veckan har det rått en klar anti-juholtstämning bland åtminstone mina bekanta på Facebook - och även hos mig. Inte alla har delat aversionen, så klart, men tillräckligt många för att det har känts som en anda. En mobbanda. I eftertankens kranka blekhet känns det mindre bra att ha ingått i en allmän mobbanda, att ha flinat lite åt den populära statusuppdateringen/tweeten "Är vi HELT säkra på att Juholt inte är ett examensprojekt från Konstfack?" och själv ha gett ifrån sig åtminstone en dylik cynism. Men samtidigt: de som nu främst skyller på journalistikens drevkaraktär och/eller klassförakt (se/hör Greider) gör det alldeles för enkelt för sig. Det interna krypskytte inom socialdemokratin är det förstås svårt för oss utomstående att säga något om. Men det är lätt att se en enorm och genuin besvikelse på karlen, en besvikelse jag delar. Och det finns en trötthet hos alla i (vänster)väljarkåren som gång på gång får se sina ideal och förhoppningar - som socialdemokratin fortfarande anser sig och anses skola representera och förvalta - svikna. Mediaskyllandet bortser bekvämt från Juholts faktiska och upprepade misstag, liksom från den frånvarande men utlovade radikala politiken.
Jag är tekniskt sett ingen socialdemokrat. Sedan jag lämnade vänsterpartiet (för kanske tio år sedan) har jag rört mig fritt i det rödgröna spektrat. Och det har förvisso hänt att jag röstat på s i olika val sedan dess. När Juholt tillträdde tillhörde jag dem som - trots att han enligt s-kremlologin tillhörde dem som på tvivelaktiga grunder motade ut Mona Sahlin - faktiskt entusiasmerades av hans retorik. Juholt utlovade inte bara en vänstersväng utan en nygammal humanistisk hållning inom politiken. Han tycktes ha en väldigt tydlig ideologisk profil, och hans attityd gentemot kulturarbetare, hans uppvärdering av immaterialla värden, var oerhört befriande. De konkreta förslag som skulle matcha retoriken skulle, trodde och hoppades jag, snart följa. Men så blev det inte. I stället svek Juholt på punkt efter punkt. Skuggbudgeten innehöll inget radikalt; dessutom tycktes den ha tillkommit på ett odemokratiskt sätt. Kontrasten mellan den högstämda retoriken och praktiken kändes som få en ballong pangad rakt i ansiktet. Men den tycks också representera hela socialdemokratin i dag. So much hot air, så lite konkret radikal politik. När den egentligen behövs så väl, mer och mer ju längre in vi kommer i det nya system som handlar om att på sin höjd satsa på individen i stället för kollektivet.
Håkan Juholt själv har sagt sig blivit utsatt för klassförakt från skribentkårens sida. Visst, det är ju inte svårt att föreställa sig; mellanskikten är genomsyrade av klassförakt och till dem hör journalistkåren och de flesta andra inom media. Men när Göran Greider skyller Juholts mediala utsatthet på detta saknar jag de konkreta exemplen på hur det har gestaltats. Sådana var det inte svårt att hitta i behandlingen av Mona Sahlin - modersmordet som Juholt klev fram med hjälp av. Då kom det emellertid inte bara utifrån utan inte minst inifrån själva socialdemokratin. Inifrån det socialdemokratiska arbetarpartiet. Ett osolidariskt parti med solidariteten som ledstjärna - ett parti i djup förvirring, splittring och kris. Nu med valet av ny ordförande kommer vi in i persondiskussionsvalsen igen. Men jag hoppas att det gamla trötta partiet kan hitta tillbaks till sina ideologiska rötter och översätta dem till dagens situation - att det finns något av nytänkande och radikalism parat med en förmåga att hitta de praktiska lösningarna, till skillnad från att nöja sig med den högstämda retoriken. Den lär inte fungera utan uppbackning av konkreta förslag en gång till.

Missaktning mot mänskligheten

2012-01-20T21:29:00.003+01:00

Jag känner inte Dan Park. Han kanske är en riktigt hyvens grabb once you get to know him. En kompis av den där sorten alla vill ha; nån som alltid ställer upp, som alltid finns där. Ja inte vet ju jag. Men en sak vet jag, och det är att hans konst är fullständigt empatistörd.
Det är som att han alltid funnits här. Varje gång det har hänt något, något otäckt, något sårigt och ömt - då kan man vara säker på att någonstans i staden se en "kommentar" till saken signerad Dan Park. Har en liten flicka försvunnit? Ja, då kan du få se hennes leende ansikte inmonterat i en bild på en sexdocka eller nakenmodell. Har det skett ett mord med inslag av psykisk tortyr och sektanda i en religiös församling? Ja då kan man vara säker på att Park har de rätta grova bilderna som illustrerar saken. Har en femtonårig pojke blivit skjuten mitt under en skottvåg? Ja, då...
Som Mona Masri skriver i Sydsvenskan idag har Park "de senaste åren alltmer ägnat sig åt verk med främlingsfientliga inslag". Höjdpunkten i hans karriär (jag skulle faktiskt inte bli förvånad om han verkligen betraktar det så) hittills lär vara utplacerandet av små zyklon b-behållare och hakkors av plastpärlor i närheten av judiska församlingens lokaler. Ett litet skojeri (Dan Park "tycker det är roligt att skämta om död och mord") som han upprepade i Stockholm, där han rentav lyckades bli åtalad. Där lyckades han ju skrämma människor och peta i öppna sår alldeles på riktigt och på ett sätt som gav honom nationell uppmärksamhet. Park måste ha varit nöjd med detta, annars hade han inte gjort om stuntet, under lite andra förtecken, på Hallands nation.
Park lyckas, med sina verk, ge intryck av att rasismen och främlingsfientligheten är ännu större än vad den faktiskt är. Hans konst ingår ju ständigt i rapporter och diskussioner om antisemitism, islamofobi och rasism mot svarta. För ett ganska färskt exempel, se Kristina Lindquists debattartikel i Expressen nyligen. "Kalla rasismen vid dess rätta namn", heter artikeln. Ja. Men när det gäller herr Park blir det ändå missvisande. För han är ju inte ute efter någon särskild folkgrupp. Jag känner honom som sagt inte. Men skulle det verkligen vara korrekt att beteckna honom som en rasistisk konstnär?
Det Park vill är i den friserade versionen att "kommentera" och "ställa frågor" (fast hur man ska tolka hans kommentarer och förstå vilka frågor han egentligen ställer förblir suddigt som en berusad vinternatt). I den politiskt inkorrekta handlar det om att, ja, eh, provocera, liksom, och - framför allt - skämta. Fortfarande förstår man dock inte riktigt - provocera vem hur och varför, och vad är egentligen skämtet? Lite mer tydligt blir det om man försöker göra sig en samlad bild av Dan Parks konst. Nej, jag har inte specialstuderat den. Men jag har ju som malmöbo tvingats konfronteras med den under lång tid. Och den bild som framträder är snarast en av missaktning mot hela mänskligheten. Jag tror faktiskt till och med att Park själv skulle hålla med om det. Problemet är emellertid inte att han är misantrop utan att han uttrycker ett uttalat motstånd mot allt som handlar om att visa respekt och hänsyn. Att han inte bara tycker det är roligt att skrämma och peta i sår som inte är hans egna utan rentav har satt i system i göra just detta. Att han inte är intresserad av att dessa sår ska läka utan i stället exploaterar dem så långt det bara går i en konstnärlig verksamhet som ligger på ett trotsåldrigt barns nivå. Som vi alla tvingas åse och som för vissa gör ont på allvar.

Tyrannosaur och Red Riding

2012-01-12T16:46:00.003+01:00

I morgon går Paddy Considines film Tyrannosaur upp på svenska biografer. Jag skriver kort om den brittiska diskussionen om filmen på FLM-bloggen.
Min egen dom över filmen? Jo, jag tycker den är ett väldigt starkt drama. Mer besviken var jag på Red Riding-trilogin, som man kunnat se på Svt de senaste tre veckorna. Åtminstone på de båda första filmerna, Red Riding 1974 och Red Riding 1980. Den sista delen (Red Riding 1983) höjde sig något över de andra, tyckte jag, genom bildspråk och dialog - och inte minst genom den befriande avsaknaden av en enskild, entydig hjältefigur.
Min besvikelse härrör av att jag fann en slags trist, noir-genremässig översättning av Hammett/Chandler/Ellroys korrupta Kalifornien till yorkshireska förhållanden, där kornighet och gråbrunhet bara utgör en slags nödtorftig socialrealistisk maskering av grundmönstret "ensam man i hopplös tuppfäktning", komplett med ödesdigra blondiner och allt. De mord på ett dussintal prostituerade som förekommer i Red Riding 1980 förblir, på ett närmast provocerande nonchalant vis, bara ett slags garnityr i kanten. Filmen intresserar sig inte nämnvärt för dessa offer.

Uppdatering: veckans Kino tar upp Tyrannosaur och innehåller en intervju med den aspergerdiagnosticerade regissören (ja, vi har nästan alla diagnoser numer och det finns ingen normalitet, det är riktigt härligt!). Programmet tar upp frågor om miserabilism, hopp och frånvaron av detsamma även utifrån andra filmer. Man kan här också påminna om Jacob Lundströms artikel i samma tematiska ådra härförleden.

Att förstå hur man fungerar kan göra det lättare att ta ansvar

2012-01-10T00:05:00.000+01:00

Idag kan det räknas in ytterligare två råsopar mot "diagnosfebern": Nathan Shachars i DN och Lars Åbergs i Göteborgsposten. Shachars gäller förvisso, tycks det, hela psykiatrin som sådan - den är för honom inte en underfinansierad och i relation till annan medicin eftersatt verksamhet utan, tycks det, en mer eller mindre illvillig humbugindustri. Han får i sin attack på specifikt diagnosen ADHD svar på tal av Victoria Qvarnström på Newsmill.
Shachars förklaring av tendensen till ökad ADHD-diagnostisering är enkel och brutal: Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Åbergs approach är lite mer försiktig och har en humanistisk agenda - han blir betänksam när han plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet.
Nu är det ju inte så att detta att ha en psykiatrisk diagnos/problematik nödvändigtvis indikerar ett kroniskt sjukdomstillstånd i gängse mening. Den som bär en diagnos blir inte automagiskt någon slags sjukpensionär med rätt att slippa alla livets små svårigheter och besvär. Man blir inte heller ansvarsbefriad. Om jag skulle begå ett brott skulle jag inte bli straffbefriad med hänvisning till min diagnos. Visst kan det teoretiskt sett vara så att personer med diagnoser skulle kunna använda sig av dessa som en ständig flykt från skuld och ansvar i umgänget med andra - "Jag kan inte hjälpa det, jag har ADHD/borderline/whatever". Men jag vill nog se något slags bevis för att det brukar fungera så innan jag tar Shachars cynism för sann. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag tycker nog att min diagnos tvärtom har gjort det något lättare för mig att ta ansvar i vissa situationer. Skriver "något" för att det har naturligtvis inte förändrat mig i grunden att ha fått en etikett på något som redan fanns där. Men det handlar om att redan vetskapen om hur man fungerar kan göra det lättare att "få syn på" sig själv och hur man reagerar i vissa situationer, och därmed ibland kunna lägga in en broms som kan vara välbehövlig inte minst för omgivningens skull. Dessutom är det, naturligtvis, också så att diverse behandlingsprogram (vilka säkert inte alla kommer i åtnjutande av, men det är en annan fråga) finns till just för att göra det möjligt att leva ett bättre, vilket också inbegriper ansvarsfullt, liv. Inte för att ägna sig åt att vältra loss i sina symptom.
Nå, nu skriver jag som borderlinare och ingenting annat. Men som en person med diagnos, som upplevt en viss lättnad i samband med att efter lång tid erhållit denna, identifierar jag mig spontant mer med de okända unga personer Åberg refererar till i sin text än med Åbergs om än välvilliga ställningstagande mot diagnosen. Jag undrar nämligen hur de har kommit dithän att de fått den. Något har alltså fått dem att för det första söka sig till psykiatrin. Och jag vet ju att om de utretts ordentligt har det inte räckt med något enstaka samtal där de suttit och tyckt synd om sig själva för att de ska ha kunnat få sin diagnos. Jag skulle alltså vilja veta vad de själva tycker, och om de själva inte upplever att de har några problem utöver "kreativitet".

Rika flickor

2012-01-07T14:57:00.002+01:00

Min recension av Silke Scheuermanns Rika flickor är inne i Kristianstadsbladet idag. I efterhand måste jag säga att den novell jag citerar ett par stycken ur, inledningsnovellen "Krig eller fred" som illustrerar en misslyckad kärleks/sex/historia, lever kvar rätt starkt i mitt medvetande. Den är så skarp i gestaltningen av ensidig och på något sätt trött besatthet. Jag vill helt enkelt citera några stycken till - som här, där huvudpersonen lyckats i sin föresats att få med sig begärsobjektet på väg hem och han frågar vad hon haft för sig på sistone:

Äsch, inget särskilt, säger jag dystert, jag använder hans ord som en lånad reservoarpenna, men den fungerar inte lika bra när jag skriver med den och därför blir skriften inte heller lika vacker, intrycket inte lika gott, åtminstone skulle varenda grafolog kunna utläsa både förställning och osäkerhet, och med obehag inser jag att de skulle ha haft rätt. Jag borde skämmas över alla dagar jag slösat bort bara genom att vänta, som om mitt liv inte vore värt någonting, det känns som en synd, och ett skov av dåligt samvete drar igenom mig som ett kallt luftdrag, som om mitt förflutna var ett kylskåp jag just tittat in i.

Och här, där de kliver in i lägenheten:

Väl framme öppnar jag dörren till lägenheten och han tränger sig förbi som om han var en hemmafru på mellandagsrea. Sätt dig, säger jag, ge mig din rock, och han lyder. Så bra han passar in här, så perfekt hans ljusa hår harmonierar med den beiga färgen på dörrkarmen. Vill du ha en whisky? frågar jag, och han svarar, ja gärna, om du har. Han säger inget om blommorna, men jag är lycklig, som om allt det här varit värt det bara för denna enda mening om whiskyn. Så enkelt är det att tillfredsställa mig nu för tiden, även om denna lycka bara är en tunn hinna som döljer en svart avgrund. Min vilja och verkligheten har rört sig så långt bort från varandra att jag inte längre skulle kunna få ihop dem igen, aldrig mer, förskjutningen är lika definitiv som hos två kontinenter som glidit isär under istiden.

Attraktiva psykopater?

2011-12-24T00:13:00.001+01:00

Efter inslaget i Godmorgon, världen! om kvinnliga populärkulturella huvudpersoner med diagnoser, som jag skrev lite om tidigare, följde Harry Amster upp spaningen med en intressant krönika i SvD om skillnaden mellan tv-seriernas och biovärldens män respektive kvinnor. Han menar att män kan ges rent psykopatiska drag men ändå framstå som attraktiva, medan kvinnor i actionsvängen behäftas med brister och oattraktiva svagheter.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv.

Jag tycker Amster har både rätt och fel. Det är onekligen intressant med en figur som Tony Soprano, ett annat av Amsters exempel. En kille som ju egentligen är "ett praktarsel" men ändå utövar en lockelse. Samtidigt vill jag nog fortsätta vidhålla att skillnaden mellan könen inte är så absolut. Gunvald Larsson är ett bra exempel på asocial kille som ändå glamouriseras; samtidigt finns i samma filmserie huvudpersonen Beck, som jag skulle vilja påstå rätt mycket karakteriseras av brist. Är det inte så att han saknar rätt mycket? I stället för att ha ett givande familjeliv blir han desto oftare stående på balkongen i obekvämt samspråk med sin lika ensamma och än mer asociala granne.
När det gäller totala praktarslen ligger kvinnor förvisso efter. Men det saknas inte attraktiva kvinnliga våldsverkare på film. Främst tycks deras våld emellertid motiveras av att de tidigare på olika sätt genomlidit fruktansvärda övergrepp eller svek och är ute på en hämndodyssé (Kill Bill, Colombiana, The Long Kiss Goodnight, allas vår Lisbeth Salander m.fl.). Ibland kan de också hämnas å andra, svagare individers vägnar (Lady Vengeance). Eller så är de marionetter i någon annans hand (Nikita). De drivs till våld snarare än att våldet tycks vara en del av deras personligheter (om någon har motexempel här så håll inte inne med dem!). Men jag tror hur som helst inte att man generellt kan säga att asociala kvinnor med actionladdade roller i film och på tv är oattraktiva.
Det finns förstås en hel massa aspekter på detta. Jag vet att Ann Heberlein då och då talar och skriver om den vansinniga kvinnans attraktion på män. Att hon är som något vilt och exotiskt han vill sätta på, kanske också ta hand om, ungefär så tror jag hon brukar uttrycka sig. Alltså, det helt enkelt kanske inte nödvändigtvis är så att konstiga asociala kvinnor på film och tv förlorar i attraktionskraft. När det gäller Tony Soprano, å andra sidan, antar jag att en del av hans attraktionskraft ligger i motsägelsefullheten - en maffiatuffing med ångestproblem som går i terapi och allt det där. Den åh så gulliga charmen med den hårda killen som gråter. Kanske, förvisso, ett tecken på hur lågt ställda förväntningarna på mäns allmänna mänsklighet kan vara.

Steve knew women

2011-12-22T15:36:00.001+01:00

Efter att ha sett nära en timmes dokumentärfilm förstår jag fortfarande inte riktigt på vad sätt Steve Jobs förändrade världen. Men jag fick mig till livs en fascinerande demonstration av homosocialt begär och manlig ledarfetischism.
Intressant att inte en enda kvinna förekommer i dokumentären, påpekar Rebecka Åhlund i SvD. Ja, fast noga räknat förekommer det ändå en - en överlycklig tjej som efter åtta timmars köande äntligen fått sin appleprodukt. I en intressant passage inte långt dessförrinnan beskriver någon av de forna medarbetarna relationen mellan applegrundarna Steve och Woz på följande vis:

"Grundare är antingen hippies eller nördar. Jobs var hippie, Woz nörd. Hippien har visionerna, nörden förverkligar dem. Nörden vet allt om tjejer men känner ingen. Det gjorde Steve. De behövde varandra."

Så talar en man som riktar sig till män om män. Erövrandet av världen är en manlig affär. Världen är en tjej, och tillsammans kan nörden och hippien få ett fast grepp om henne. (Samtidigt avvisas på detta sätt naturligtvis alla misstankar om att det kanske kan ha funnits andra, mer orena element i det behov Woz och Steve hade av varandra.)
Det är ju nästan som en demonstration av den tyska deckare jag läser just nu (Rösterna av Christa von Bernuth). Den skildrar en serie hemskheter som har sin upprinnelse i en paradisisk semesterresa en grupp unga män företar sig tillsammans; en idyll som brutalt tar slut när en ung kvinna plötsligt och egenmäktigt beslutar att ansluta sig till dem.

"Det handlar om vad vi män verkligen fruktar och det är andra mäns dom. Samtidigt är andra mäns erkännande lika viktigt för oss. Det är hårt men sant: ett erkännande från hustrur och flickvänner är ingenting jämfört med detta."

Den här gruppen unga män var verkligen vänner. "Kanske vänskap är att dela allt i dess mest konkreta bemärkelse: maten och sovplatsen och ja, också flickorna." Broderligt! Men så hade de också råd att dela. Dessa var förmögna unga män. En bitter polis tänker i boken om en sådan kille: "Han kan knulla vilken flicka han vill eller låta sig betjänas av superläckra lyxhoror som kan alla yrkesknep...."
En fiktiv berättelse och en dokumentär, som båda på sitt sätt berättar något om homosocialt begär och en könsmaktsordning som inte alla män vinner på.
Jag kan förstå att män som inte upplever att de har makt ogillar begreppet "könsmaktsordning". Själv tycker jag fortfarande att det har ett förklaringsvärde. Det är tråkigt att det betraktas som något som säger att "alla män alltid har makt och alla kvinnor är alltid maktlösa". Könsmaktsordningen är inte ett begrepp som förklarar allting i världen, som är applicerbart på varje situation och som gör alla män till totala vinnare och alla kvinnor till totala förlorare. Men det kan hjälpa till att förklara exempelvis ett sådant fenomen som att kvinnor, hälften av jordens befolkning, fortfarande inte förekommer i en dokumentär om en av världens top dogs annat än som villebråd, en slags tillgång.
Det är väl ungefär mitt personliga svar till Pelle Billing, efter att ha sett sändningen av Debatt i Lund på temat (suck) "Är det synd om männen?" Och detta sagt tycker jag inte att bruket av begreppet könsmaktsordning utesluter ett erkännande av behovet av mansfrågor, ett behov som Billing skrev om i sitt välformulerade debattinlägg på Newsmill. Billing, som jag ska erkänna att jag tidigare betraktat som en Pär Ström light, är överhuvudtaget inne på ett bra spår. Han erkänner behovet av kvinnofrågor. Han bjuder in feminister till sin blogg. En faktisk dialog uppstår, det är ju nästan som en julsaga. Kanske handlar det om smulor, som jag blir alltför glad över eftersom de utgör en så välkommen kontrast till den vägg av avsky jag annars brukar uppleva kommer från det håll där man kallar sig "jämställdister". Men efter att ha lyssnat på den drygt timslånga debatten i Lund, som jag tyckte faktiskt präglades av en positiv anda och vilja till nyanserat tänkande snarare än trist skyttegravseld, har jag en rätt bra känsla i maggropen - dokumentären om Steve Jobs till trots.

Stjärnkampanjen - ett initiativ av Anna Ekström

2011-12-17T16:25:00.003+01:00

Malmös judar har börjat reclaima gatorna - genom återkommande promenader i grupp där de visar sin judiska identitet med davidsstjärnor och kippor. Det är naturligtvis jättebra.
Anna Ekström reagerade dock på denna avslutning på artikeln i Sydsvenskan:

Barbro Posner säger att det är viktigt att ”tuffa till sig” och inte låta hotbilden inskränka vardagslivet. Men när gruppen skingras efter promenaden stoppar hon ändå in stjärnan.

– Det ser så demonstrativt ut annars.

Ekström skriver:

Detta är för sorgligt. Så kan det inte vara. Judar på promenad är inget demonstrationståg. Man får ju skämmas för Sverige. Det är hög tid för en solidaritetskampanj.

Jag tycker att vi - ickejudar och judar, ickemalmöiter och malmöiter - ska fästa var sin Davidsstjärna på rockslaget eller kappkragen och låta den sitta kvar tills den inte längre betraktas som ”demonstrativ”.

Min spontana reaktion var att detta är en bra idé. Ja, visst skäms man, inte minst som malmöbo, vilket jag är. Min nästa reaktion var: går jag med en davidsstjärna på rockuppslaget kommer jag a) att känna mig som någon som försöker göra mig till något jag inte är, och b) varje gång jag sätter på mig rocken få associationer till tredje riket (då ju alla judar som bekant var tvungna att visa sin identitet genom davidsstjärnor på ytterplaggen). Tankarna flyger iväg både till "Lars Norén-attityden", som är en slags förmäten och förvriden avundsjuka och önskan att tillhöra den marterade judiska gruppen just på grund av dess erfarenhet av extrem och tillintetgörande förföljelse, och till minnen av när jag var en fåfäng tjugoåring som av rent estetiska skäl bar ett radband runt axelklaffen på min mc-jacka och blev både utskälld och hotad med stryk på grund av det (av nitiska katoliker som tyckte att jag drev med deras tro genom att göra denna allvarliga symbol till ett enkelt smycke).

Religiösa symboler är laddade, och davidsstjärnan tillhör de närmast överladdade. Men - samtidigt är kanske just detta, slöt jag mig sedan till, väl snarast ett skäl att hjälpa till att ladda ur det lite. Att, som Ekström säger, göra det till något inte nödvändigtvis "demonstrativt".

Nästa hinder var: att få tag i en davidsstjärna. Är man verkligen tvungen att skicka efter en från USA? Varför är det så svårt att hitta davidsstjärnor på närmare håll? För efter att ha googlat runt lite fick jag konstatera att det verkar vara ont om davidsstjärnor inom den inhemska e-handeln. Jag beslöt mig gå ut i staden på jakt efter davidsstjärnor. Vi har ju ändå ett gäng flumaffärer här med en massa obskyrt religulöst kitsch, någon affär kanske har även davidsstjärnor?

Och till att börja med kunde jag inte tro vilken tur jag hade - nästan omedelbart sprang jag på en affär med konsthantverk, där det hängde davidsstjärnor av glas i fönstret. Så kan jag också göra tänkte jag, gick glatt in och köpte en. "Lite julpynt måste man ju ha!", sade damen som sålde den till mig. Varpå jag plöstligt förstod att stjärnan nog var avsedd som en adventsstjärna och inget annat.
Därpå följde några timmars förvirrat kringletande bland diverse smycken och statyetter utav jungfru Maria, Buddha, olika satanistiska symboler, enstaka manifestationer av Allah som öga och, framför allt, väldigt mycket fornnordiskt av den typ som brukar ge mig vibbar av högerextremism. Men inga davidsstjärnor. Tills plötsligt! Längst inne i hörnet på en underbar kitschbijouteributik. Några stiliga halsband till ett pris som passar min plånbok. Och visserligen stod det på förpackningarna att de föreställde "hexagram". Men vafan, i mina var de inget annat än davidsstjärnor. Jag tänker i alla fall bära mitt smycke som en sådan. Och det är ingen omstörtande handling. Men det är kanske ändå bättre än inget. Och all heder åt Anna Ekström som arbetar för att omsätta vackert tal i praktisk solidaritet.

Listomania

2011-12-14T23:59:00.001+01:00

Det är den tiden på året när det ska summeras, tipsas om lämpliga julklappar och utkoras årsbästalistor. I förrgår valde jag och sju andra recensenter ut vars tre favoriter ur årets bokutgivning på svenska. Hade jag fått välja dubbelt så många hade jag lagt till Yiyun Lis De hemlösa, Felicitas Hoppes Förbrytare och förlorare och Amos Oz Lantliga scener.
Hade jag fått välja en bok på ett annat språk hade jag valt Owen Jones Chavs - the Demonization of the Working Class, en mycket angelägen bok även utanför Storbrittanien. Och hade jag som julklappstips fått välja en bok från ett annat år hade jag tagit den finlandssvenska antologin Skilsmässoboken (red. Arle & Hämäläinen, utg. 2008) som ett mindre glättigt alternativ till Sveland & Wennstams Happy Happy.
Hade jag fått välja film hade jag valt Henrik Möllers nya dvd Ångesthunden, en formidabel samling korta historier inom livets mest grundläggande områden (hat, ångest och kärlek). Eller den stora boxen med alla säsonger av Oz, vilken man ju skulle kunna beskriva på samma sätt. Eller Derek Cianfrances helgjutna spelfilm Blue Valentine.
Och för dem som är helgjutna nog att fortfarande köpa musik-cd:s hade jag valt David Lynchs Crazy Clown Time.
Blir det någon julläsning för egen del ska jag sätta i mig Michael Tappers bautaverk Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 och Uwe Tellkamps tjocka roman Tornet, som jag har på originalspråk. Och kanske ger jag mig själv Isobel Hadley-Kamptz bok Frihet och fruktan: tankar om en ny liberalism i julklapp, för jag tror den kan vara nåt för mig.

Diagnosfeber?

2011-12-11T22:13:00.011+01:00

Det som ser ut som en rent epidemisk ökning av diagnostillskrivning har ju diskuterats en del på sistone, exempelvis härom månaden i tv 4:s Kvällsöppet och i P1-progammet Godmorgon, världen! (podradio här). Personligen känner jag mig väldigt kluven till hela diskussionen. För å ena sidan ser jag det absurda i en situation där, som man uttryckte saken i Godmorgon, världen!, "normaliteten krymper" så till den milda grad att vad som avsetts som hjälp att identifiera reella avvikelser vilka kräver särskilda insatser i stället blivit till sjukförklarade personlighetdrag vi bär på lite till mans. Å andra sidan undrar jag lite över åtminstone ett av förtecknen för debatten.
Det är framför allt ADHD som är den omdiskuterade diagnosen. Men underligt nog utlöser inte hävdanden om att en stor del av fångpopulationen i Sverige i själva verket skulle lida av ADHD någon större diskussion. Jo visst har det diskuterats i viss mån - men, skulle jag vilja påstå, inte under samma alarmistiska förtecken som det faktum att det börjat dyka upp vuxna människor, främst kvinnor, i medelklassen som säger sig ha ADHD. Detta trots de paralleller man i fängelsepopulationsfallet skulle kunna dra till eugenik, skallmätning och andra sätt att förvandla klasspolitik och socialpsykologi till en fråga om natur och tuktning av densamma.
Kanske beror det på att man inte vill vara cynisk där - blir dömda brottslingar, som ofta har en missbruksproblematik, hjälpta av diagnosen och den medicinering den leder till, varför ska man då protestera?
Förvisso handlar ifrågasättandet ofta om barnen. I Godmorgon, världen! var det i alla fall de som stod i centrum i intervjun med Alan Francis, numera tvivlande diagnostiker. Och detta är inte svårt att sympatisera med. Att barn som kanske bara precis inte svarar upp mot krav som kan vara felaktiga till att börja med medicineras mot att vara sig själva, är naturligtvis en djupt oroande tanke. Att det kan krävas en diagnos för att få stöd i skolan, och att det kan vara så att förläldrar med mer resurser kanske kan dra mer nytta av detta än föräldrar utan är också ett obehagligt scenario.
Men radioinslaget inleddes med en intervju med Karin Johannisson, där hon talade om "diagnosshopping" och att en diagnos kan användas som accessoir i identiteten. Det avslutades med att hon konstaterade att en inflation av dessa diagnoser samtidigt "devalverar" dem och därmed på sikt kan göra dem mindre attraktiva. Därmed inbäddades inslaget i ett slags avståndstagande mot och/eller cyniskt resonemang om kvinnor (både talet om "shopping" och "accessoirer" markerar att det handlar om ett feminint fenomen, och ett som är hemmahörande i resursstarka kretsar) som i vuxen ålder får en diagnos.
Och ja, här har jag en personlig anledning att reagera eftersom jag är en medelålders kvinna med medelklassbakgrund som nyligen fått en diagnos. Inte ADHD, men borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). Inte så resursstark kanske, men möjligen ändå någon man skulle kunna raljera över.
Karin Johannisson är en tänkare och skribent jag håller mycket högt, och jag vill inte avvisa hennes analys rakt av. Men jag vet ju hur jag själv har och har haft det, med vilken sorgblandad lättnad jag själv mottagit min diagnos (äntligen hjälp att förstå mig själv, och en möjlighet att få hjälp att "fungera" bättre), och hur tung den samtidigt är att bära på, alltså hur tung själva problematiken är. Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske i själva verket är likadant för de kvinnor som framställs som så lättfärdiga i Godmorgon, världens reportage - kvinnor som ju i själva verket är sjabloner, som kanske inte finns.
Och jag kommer att tänka på ett samtal med en person, en yngre kvinna, som sade sig vara övertygad om att hon hade ADHD, men inte ville försöka undersöka saken närmare eftersom hon tyckte att hon inte hade det tillräckligt svårt för att betynga vården. I samma samtal sade hon att det "hade varit bättre för alla om hon inte hade funnits". Cynismen mot "diagnosshoppare" är väl tänkt att rikta sig mot mer skrupelfria individer som inte drar sig för att ta upp dyrbara resurser till nackdel för bättre behövande. Men tänk om det i stället slår mot kvinnor som behöver men redan tvivlar på om de är värda hjälp.
Samtidigt finns, tänker jag, en annan aspekt: den där diagnoser på underklassen är något "normalt", men där det börjar bli konstigt och fel när de sprider sig uppåt i samhällskikten.

Bekönad film? FLM nr 15

2011-12-05T19:45:00.001+01:00

En gång i tiden såg jag ett installationskonstverk med två nallebjörnar. En stor söt nalle framför en mindre, nedblodad, vars ögon var rödsprängda, vansinniga. "Det måste vara en kvinna som gjort detta" sade jag till min dåvarande make. Jag tänkte väl i termer av "det söta höljet som döljer en stor vrede". Men naturligtvis hade jag fel. Och sedan dess har jag aldrig gett mig på att försöka läsa in upphovspersonens kön i något verk.
Jag tänker tillbaka på den episoden när jag läser det nya numret av FLM. Det ställer nämligen bland annat frågor om "den kvinnliga stilen. Behövs den, hur ser den ut, finns den?" De flesta är ense om att den inte finns i sig, men att kvinnor gestaltar kvinnor på ett annat sätt, och att de kan röra sig inom andra tematiska fält än manliga filmregissörer. Producent Charlotta Denward ställer sig dock frågan: "om jag såg tio slumpvis utvalda filmer, skulle jag då kunna peka ut vilka som regisserats av kvinnor respektive män?" Det är faktiskt en bra fråga. Och tänk om man kunde utföra ett sådant experiment.
Numret innehåller förutom "könstemat" i vanlig ordning mycket annat läsvärt, inte minst ett gruppsamtal om filmmusik och tystnad. Varför tror vi att frånvaron av filmmusik skulle innebära att en filmscen blir mer "autentisk"?
Själv medverkar jag, också detta i vanlig ordning, med en kortis. Denna gång om den norska ungdomsfilmen Ligg med mig, som snart har svensk biopremiär.

Kruxet. Ytterligare några ord om Play.

2011-12-05T01:15:00.000+01:00

Det är bra att debatten om Play blivit så pass stark och bred. Att den diskuteras så ingående kan vara ett sätt att något desarmera den faktiskt rätt obehagliga effekt filmen kan ha bland vissa publikgrupper. Jag talar då förstås om dem som använder filmen för att bekräfta sina främlingsfientliga attityder. Diskussionen når förstås inte ut till alla men den når väl så gott den kan (och att den inte når alla betyder inte att den är odemokratisk).
Man ser filmen utifrån den man själv är; det är givet, det är självklart. Den ene reagerar med att bli berörd, med tårar, medan den andra kan inta en mer distanserad position och reagera på film och debatt med skratt. Play är inte en film som går nära inpå sina rollfigurer men åskådaren kan ändå irra runt och liera sig med än den ene, än den andra, söka sin förankring någonstans i en berättelse som gör alla positioner osäkra. Den är förvisso inte heller en film som fördelar uppmärksamheten jämnt över dess olika grupper - för jo, det handlar om grupper, hur mycket regissör Östlund själv än vill göra detta till något som enbart skulle ligga i betraktarens öga. Vi följer rånoffren och deras kommunikation sinsemellan medan rånarna länge bara är hotfulla skuggor kännetecknade av den suggestiva ramsa de använder som igångsättningstecken för sin aktion.
Färgade, kallas de ibland. Ett ord debatten påminner oss om att inte använda. När jag hör det (är jag säker på att jag aldrig använder det själv?) tänker jag bara att tja, det är så den person som använder ordet har lärt sig säga. Precis som när min 82-åriga mamma säger "zigenare" i stället för "romer". Hon använder bara det ord hon har vuxit upp med och jag finner inget upprörande i det. Men för andra är ordet "färgade" inte så oskyldigt, och naturligtvis är det hur som helst idiotiskt. Som om en vit som jag vore "ofärgad" och inte nån slags mix av beige, vitt och rosa. När jag läser Mona Masris ord om hur hon som barn önskade vara ljus och blond påminns jag om hur jag själv tvärtom ville vara mörk och intressant. Jag satt i grannarnas trädgård, under ett träd med grenar som nådde ner till marken, och låtsades att jag var en indian. Men likheten mellan Monas längtan att vara ljus och min att vara mörk är bara ytlig - för jag har aldrig behövt uppleva detta: "Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen."
En av de många som skrivit intressant om Play är America Vera-Zavala i Aftonbladet. "Det finns något för allas fördomar och det finns någonstans där leken tydligt slutar, men det är olika beroende på vem man är", skriver hon. Men just detta kan faktiskt också fungera till nackdel för filmen - ur ett antirasistiskt perspektiv.
Vera-Zavala skriver vidare:

Så kommer då Jonas Hassen Khemiri och kallar Play för rasistisk (Dagens Nyheter 18 nov), men han argumenterar inte för det. Han argumenterar inte för något alls utan försäkrar sig bara om att Östlund också ska förstå att han tycker att det är en bra film. Märkligt. Som antirasist skulle jag nog våga titulera en rasistisk film för dålig, om inte annat dåligt att den görs.

Jag kan bara säga att jag önskar att jag vore lika trosviss. För kruxet - det hemska - är att principen "ingen film/bok/pjäs e dyl kan vara bra om den innefattar dåliga ideal och värderingar" är så toppen i teorin men så svår att hålla fast vid i praktiken. Sipprar inte Strindbergs kvinnofientlighet in i hans verk? Men präglas de ändå inte av stark konstnärlighet? Visst är D. W. Griffiths Nationens födelse en starkt rasistisk film, men hade det verkligen varit bättre om den aldrig gjorts med tanke på dess betydelse för filmkonstens utveckling? Nog finns det antisemitiskt tecknade rollfigurer i vissa av Fassbinders filmer - men är inte dessa filmer på andra sätt också väldigt bra?
Visst kan även ett konstnärligt värdefullt verk faktiskt göra så mycket skada att man kanske kan säga att det aldrig borde gjorts. Kanske borde Shakespears Köpmannen i Venedig aldrig skrivits, åtminstone aldrig publicerats. Men var ska gränsen sättas? Låt oss heller för all del inte vara naiva. Skulle vi göra oss av med alla rasistiska, sexistiska, homofoba etc uttryck skulle verkligen en stor del av vårt konstnärliga och kulturella arv ryka.
Jag tror att Ruben Östlund gjorde Play för att han fascinerades av själva mekanismerna i de övergrepp han på sitt sätt söker skildra. Av möjligheten att utföra ett rån med hjälp av retorik och genom att spela på de givna sociala förutsättningarna. Det är ju precis den typen av socialpsykologiskt tryck han utforskar även i sin förra film. Och jag tror att jag tyckte filmen var bra för att jag delar denna fascination. Jag uppfattade den som sagt inte som rasistisk. Jag såg ingen anledning till det. Den blir inte det bara för att den skildrar en grupp svarta rånare. Den inplanterar inte bara därför en bild av alla svarta som rånare i våra motståndslösa medvetanden. Men jag kunde samtidigt se att Östlunds film helt klart riskerar glida honom ur händerna. Maggropskänslor är det svårt att argumentera mot. Och de som känner sig angripna och oroade av filmen verkar tyvärr ha skäl för det.
Återstår, antar jag, att försöka behålla makten över filmen och inte överlämna den till dem som inte kommer att använda Play i goda avsikter.

Ljudkalendrar och skryter

2011-12-03T19:22:00.000+01:00

Idag är det min tur att delta i FLM:s ljudkalender. Jag går ut som trea i ett starkt startfält, direkt efter Lisa Langseth med öppningsscenen till Apocalypse Now och Johanna Paulsson med Rutger Hauers dödsscen i Blade Runner.
FLM har även upprättat ett skribentarkiv på hemsidan, och via det kan man klicka fram nästan samtliga texter jag skrivit för denna publikation. Det börjar bli riktigt många.

Diagnoser, kvinnor och galna vetenskapsmän

2011-11-27T20:37:00.002+01:00

En måhända ny typ av kvinnlig film/tv-hjältinna spottas idag både i DN och i ett inslag i Godmorgon, världen! Nämligen "hjältinnan med diagnos". Med, i flera exempel, social och/eller neuropsykiatrisk personlighetsstörning. Rollfiguren Saga i Bron är det senaste mest uppenbara exemplet.
Jag har några funderingar omkring det där. Först och främst att det inte är så konstigt att vi ser rollfigurer med diagnoser då det här med diagnoser och hur de tycks dyka upp i alla möjliga slott och kojor är ett omdiskuterat fenomen just nu. Och, för det andra, att just kvinnan - och främst den i övrigt "högpresterande" medelklasskvinnan - blivit diagnosens ansikte utåt (dess, inte minst, omdiskuterade ja inte sällan direkt ifrågasatta ansikte, för att peka framåt mot ett blogginlägg jag hoppas att jag kommer få tid/ro att skriva).
Men för det tredje så undrar jag samtidigt om skillnaden egentligen är så stor här mellan manliga och kvinnliga rollfigurer. På sätt och vis tycker jag kvinnor verkar blivit lite mer lika manliga rollfigurer i motsvarande kapaciteter. Men att man kanske inte klistrar diagnoser på dem (de manliga) i samma utsträckning. För jag menar, har inte det asociala varit en trend rätt länge? Men har någon gett Dr. House en diagnos? Eller Gunvald Larsson? Är inte, för att ta det hela ett steg längre, i själva verket en viss social och relationsproblematik närmast konstituerande drag hos filmhjältar från Yippee ki-yay motherfucker Willis till andra inkarnationer av Dirty Harry?
I samma Godmorgon, världen! lyssnar jag sen på ett span om galna vetenskapsmän på film. De är inte lika ambitiösa idag, kommer spanaren Göran Everdahl fram till. De har inte lika stora och gudalika planer på världsherravälde. Men att det handlar om män och inte kvinnor är så givet att Everdahl inte ens diskuterade den saken. Och ingen förbindelse drogs till det tidigare inslaget om socialt inkompetenta men mer eller mindre geniala kvinnor a la Salander.
Min personliga hunch är hursom att vetenskapspersoner blivit allt mer domesticerade i populärkulturen, och det inte minst i samband med att de i hög grad tagits i bruk av det ädla brottsbekämpandet. Vi har ju inte minst explosionen av olika sorters rättsmedicinsk expertis. Även där kan man se en högre grad av jämlikhet, och det parat med en hög grad av social inkompetens.
Paret Saga/Martin i Bron kan t ex matchas mot paret Brennan/Booth i serien Bones. Dr. Temperance "Bones" Brennan är ett asocialt vetenskapligt snille medan snuten Booth är den som, likt Martin i Bron, kan väga upp sin partners bristfällighet/okunskap på det känslomässiga/sociala planet.* Ett annat, i viss mån likartat exempel är rättsläkaren Jordan i Crossing Jordan, fast hennes "abnormalitet" handlar mer om problem med anger management och tillit till omvärlden. Liksom "Bones" rör sig Jordan i en charmigt dysfunktionell och familjärt tecknad arbetsplatsmiljö. Om populärkulturen tillhandahåller förebilder för oss i våra dagliga liv - vilket, jag vet, förstås är ett alldeles för enkelt sätt att se på saken - så har den tillåtit oss att vara socialt avvikande bokstavskombinationsmänniskor och personer möjligen i behov av en diagnos under ett antal år nu.

* Till skillnad från vad gäller Martin i Bron är dock inte Booths maskulinitet/potens föremål för utredning i Bones.

Hänvisningar och anmärkningar

2011-11-26T13:59:00.003+01:00

I anslutning till förra postningen kan det först och främst konstateras att uppsättningen av SCUM-manifestet och hoten mot densamma diskuterats i det undermåliga debattprogrammet Debatt, och då naturligtvis till övervägande del av människor som inte sett någon föreställning av pjäsen. "Vadå man kan väl ha åsikter om Mein Kampf utan att ha läst den" hojtade den allestädes närvarande Pär Ström, som uppmuntrats av att programledare Belinda Olsson ett dussintal (okej, överdrift, kanske) gånger kallat pjästexten för ett feministiskt manifest. Hon i sin tur kanske, säger kanske, uppmuntrats till detta av bl a Athena Farrokhzads egendomliga påstående att SCUM skulle kunna liknas vid det Kommunistiska manifestet.
Förlåt en gammal inhoppande adjunkt. Men nej. Jag tycker nog inte att jag ser världen lika mycket genom ett sugrör som de munkavlebeläggandesugna moderatmännen när jag ansluter mig till Rakel Chukri och ber att få påpeka att SCUM-manifestet är ett konstnärligt verk, inte ett politiskt handlingsprogram, och att det inte finns någon aktör som är beredd att arbeta efter de (mystiska och självmotsägande) riktlinjer Solanas ritar upp. Skulle någon sådan aktör mot förmodan materialiseras så skulle SCUM möjligtvis kunna bli ett politiskt handlingsprogram för denna individ/dessa individer. Det är då fortfarande tveksamt om texten i sig/för läsekretsen i stort ska ses på det sättet. (Ännu en komplikation här, tydligen för svår för antifeministiska debattörer och debattledare i tv att hantera, är för övrigt att boktexten och pjäsuppsättningen är två olika storheter och att en teaterföreställning kan gå både med och mot den text som föreställningen bygger på/hanterar.)
Att texten inte är ett feministiskt/politiskt handlingsprogram innebär dock, förstås, inte att den inte skulle kunna tala till kvinnor på olika plan. Själv blev jag besviken på den (och då talar jag om boktexten, inte uppsättningen vilken jag inte tagit del av). SCUM talade inte till mig personligen, jag tyckte texten var enahanda, klumpig och trist. Mer fascinerande är å andra sidan de avfärdanden som görs av konservativa män som Johan Lundberg, och som ogiltigförklarar texten på grundval av författarinnans personliga livsöde. "HON BLEV UTNYTTJAD AV MÄN I HELA SITT LIV!" utropar Johan och lyckas få detta att låta som om Solanas därvid vore ett ufo helt utan beröring till andra kvinnor och deras samtliga erfarenheter. (Och innan sugrörsmännen går igång nu, nej, jag menar nu inte att alla kvinnor alltid blir utnyttjade av alla män osv.)

(Uppdatering: som övergång till vad som följer under strecket kan man lyssna på detta inslag i Kulturnytt, eller läsa texten.)
-----------------------------
Ett annat konstnärligt verk som väcker känslor är Ruben Östlunds Play. Även här finns det de som tycks ha problem med att hantera fiktion - främst, förstås, de som tolkar filmen efter sin egen rasistiska förförståelse av verkligheten och menar att den skildrar utsatta vita i händerna på kriminella förortsgäng med invandrarbakgrund, punkt.En annan märklig läsning är Åsa Linderborgs - hon verkar anse att filmen planterar in åsikter om svarta i hennes motståndslösa medvetande:

Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.

På sätt och vis är det modigt av Åsa att således avslöja vad som händer i hennes medvetande när hon ser en svart person (och nu är jag inte helt ironisk). Men man kanske också har lite eget ansvar för hur man tolkar och ser sin omgivning - och hur man tar in fiktion, i form av filmer eller andra typer av konstnärliga verk?
Här ska jag dock försöka tygla min egen besserwissrighet. Jag tycker inte att Play är oproblematisk, även om jag tillhör dem som inte anser att filmen är rasistisk, och som tycker den är bra. Och jag känner mig djupt osäker i förhållande till vad jag uppfattar som en vilja att annektera Jonas Hassan Khemiris känslomässiga respons på filmen till ett cineastiskt läger som jag å ena sidan spontant upplever att jag tillhör men å andra sidan tycker i viss mån bygger på en uppförstoring av Ruben Östlund som "allsmäktig" auteur vars verk på något sätt är att betrakta som en slags given "parallell" och återspeglande "verklighet" som inte har större sprickor och som vi alla har att förhålla oss till. Ja, min linje är i och för sig i stort sett enlighet med Hynek Pallas fast i några nyanser mörkare grått, typ. Jag tycker förvisso också att debatten om Play till skillnad från debatten om SCUM (så som den förts) är viktig och intressant och bra på alla sätt och vis utom de främlingsfientliga. Och mina försök att diskutera filmen finns här.
-------------------------------------
Helt orelaterat vill jag till slut rikta en hyllning till Emma på bloggen Opassande för att hon oförtröttligt fortsätter att vara en internetriddare i det godas tjänst när så många av oss andra veteranbloggare mer eller mindre kroknat i jämförelse. Heja Emma!

Sugrörsmän. Och kvinnor.

2011-11-18T15:30:00.001+01:00

Jag tyckte väldigt mycket om Felicitas Hoppes roman (eller "roman"?) Förbrytare och förlorare. Min recension av den är inne i dagens Kristianstadsblad.
Det är väl inte så att jag själv fullt ut skriver under på det citat jag menar skulle kunna stå som en slags programförklaring för boktexten ("Det finns inga karaktärer. De är alltid bara påhittade, precis som biografierna som kommer i deras släptåg. Denna tro på att en människa plötsligt skulle kunna uppenbara sig inför oss som en helhet. Som om det verkligen vore intressant vem eller vad någon är. Bara i människornas förhållande till varandra kan man urskilja konturer, antydan till ett sammanhang.") Men citatet ingår ju å andra sidan i sin tur också det i fiktionen.
Och hur som helst behöver vi nu alla möjliga lyckade motvikter till den bokstavlighetsepidemi som sveper över oss. Med konservativa män som ser reella dödliga våldsuppmaningar i teaterversionen av Valerie Solanas SCUM-manifest. Den frustrerade och frustrerande diskussionen om huruvida (och hur) man "får" göra verkliga personer till romanfigurer. Oförmågan att hantera fiktion och berättelser kring Förintelsen. Personer som tvingas be om ursäkt för att de uttryckt sig (drastiskt) metaforiskt.
"Fantasin till makten" är absolut för mycket begärt. Men den måste i alla fall få leva och andas.

En recension och en filmöppning

2011-11-15T22:04:00.007+01:00

De inledande meningarna i Michel Houellebecqs roman Kartan och landskapet har noterats av många recensenter - särskilt öppningscitatet "Världen är trött på mig och jag på den". Trött var något jag också blev under läsningen.
Vikten av en god inledande mening gäller inte bara för romaner utan också, som Eva af Geijerstam konstaterar på FLM:s hemsida. (Hon berömmer för övrigt också med, tycker jag, rätta avslutningssentenserna i serien Criminal Minds, och Jonas Holmberg spinner vidare på temat "slutrepliker".) En av mina favoriter vad gäller öppningsreplik - och öppningsscen överhuvudtaget - är Francis Ford Coppolas The Outsiders, en film som liksom Rumble Fish bygger på en ungdomsroman av S. E. Hinton, men helt har fått stå i skymundan av föregångaren.
Det är kanske inte så mycket att bråka om. Rumble Fish är en på många sätt djärvare, mer originell film. Men The Outsiders, som egentligen bara blivit känd för sin Brat Pack-uppsättning i skådespelarlistan, har sina specifika, inte minst emotionella kvaliteter. Som kommer fram redan före förtexterna, då rollfiguren Ponyboy öppnar sitt uppsatshäfte och skriver: "When I stepped out into the bright sunlight from the darkness of the movie house..." Vi hör också satsen i voice over, och bilden går över i ett starkt gulorange solljus.
Att Stevie Wonder-låten som ligger över förtexterna är lite väl smörig kan vara förlåtet, tycker jag, av denna lätt extatiska etableringsscen.

(Här är naturligtvis bildkvaliteten hemsk, ber om ursäkt för det...)

Hur är det med det dödliga våldet? Och behovet att gömma sig undan det?

2011-11-13T23:58:00.002+01:00

Medan jag nu ändå är inne på området smaklösa jämförelser tänker jag passa på att ge uttryck för en fundering jag länge haft angående området partnervåld och det obelysta området "kvinnors våld mot män". Pär Ström och hans posse brukar ju hävda att män är de i själva verket främsta offren för våld, vilket är sant om man ser till sådant som oprovocerat våld ute på gatan. Men de stannar förstås inte där utan ifrågasätter också att kvinnor i högre grad är offer för partnervåld.
Nu är det förstås att litegrann dölja vad frågan handlar om att tala om "partnervåld". Det handlar om mäns våld mot kvinnor kontra kvinnors våld mot män. Jag är i och för sig övertygad om att det finns en betydligt högre andel män som är misshandlade av sina kvinnliga partners än vad vi idag är medvetna om. Men - till dem som hävdar att det inte finns någon skillnad att tala om i fråga om respektive kön som offer och förövare har jag länge velat ställa frågan: hur många är de manliga dödsoffren? Finns det en jämförbar mängd män som dödas av sina kvinnliga partners som det finns kvinnor som dödas av manliga partners? Och: hur ser proportionerna ut vad gäller personer med skyddad identitet? Jag bara undrar. Och det är en seriös undran. Det är en fråga jag tycker är värd att ta på allvar.

Mellan demonisering och trivialisering

2011-11-12T19:45:00.004+01:00

Sedan förra inlägget har debatten om Ana Gina och Hitlerjämförelsen gått vidare. På årsdagen av Kristallnatten, den nionde november, skrev Anna Ekström ett genmäle mot Fredrik Meiton, som nu i sin tur svarat på genmälet.
Det är inte alltid lätt att lägga sig rätt mellan polerna "demonisering" och "trivialisering" när det gäller hur antisemitiska uttryck ska bemötas. När jag ställer mig närmare Meiton än Ekström i den här diskussionen riskerar jag att hamna nära trivialiseringslägret, där man ofta säger (som Meiton) att man vill reservera antisemitismanklagelsen för de verkliga fallen av antisemitism, men där man samtidigt aldrig tycks bli varse några sådana fall, inte ens när de i dess allra grövsta form hoppar upp rakt framför nosen.
Men jag kan bara inte ta till mig Ekströms tunga domedagsretorik. Nej, mer än så - jag uppfattar den som stötande. Jag tycker det är stötande när hon kallar Israel-Tredjeriketliknelsen för den mörkaste antijudiska demonbild som finns - ja rentav värre än nazisternas, för vilka det räckte med den "mindre mörka" bild att de "förde ett defensivt krig mot 'världsjudendomen'"!
Jag vet inte var jag ska börja.
Men låt mig säga såhär.
Den nationalsocialistiska antisemitiska ideologin var eliminatorisk. Den utpekade judar som tillhörande en mindervärdig ras. Ja inte bara det utan också en skadlig ras. Ett främmande element som livnärde sig på och därvid sög ut den (i grunden friska) germanska folkkroppen, likt en cancer eller något skadedjur; ja de var faktiskt inte riktigt människor och inte bara det - de skulle bort, dödas, utrota varenda djävel.
Israel/Hitler-bilden är idag något många unga människor tanklöst men också ibland illvilligt tar till, och som också många äldre människor tanklöst men ibland illvilligt tar till. Känslomässigt mindre mogna människor torde ha lättare för det eftersom de är oförmögna att förstå hur sårande, hur okänslig liknelsen är. Vissa gör liknelsen utifrån en benhård antisionistisk övertygelse, vilken i sin tur ofta är antisemitisk men inte alltid är det. Andra drar till med nazismen som en abstrakt men drastisk retorisk figur - ungefär som man på sjuttiotalet kallade lite allt möjligt som luktade auktoritärt för "fascism" eller som högerspöken ilsket talar om "DDR-Sverige". Jag kanske är naiv men jag skulle ändå tro att av alla de som drar hitlerliknelsen är det ganska få som är beredda att stå fast vid den fullt ut, med allt vad den innebär av faktisk rasutrotning med mera.
Anyways. Även de mest benhårt övertygade och antisemitiskt anstrukna antisionisterna brukar ha sina goda alibijudar att dra fram. Sådana som ställer upp och talar vid anti-israeliska demonstrationer. Eller sådana som tillhör någon liten religiös grupp i vars ögon Israels existens som judisk stat är en styggelse.
Nå, detta dög inte i Tredje riket. Det var ju, i själva verket, just detta Himmler varnade för i sitt Posental. ("Ja och så kommer varenda en av alla de 80 miljoner anständiga tyskarna, och alla har de varsin god jude. Visst, alla andra är förstås svin, men just den här, det är en förstklassig, anständig jude....") Sådant dög inte, nej, tyskarna hade ju inte bara rätten utan också plikten att utrota den judiska rasen.
Alltså det bär mig emot att föra detta resonemang och göra denna jämförelse. Men Anna Ekström närmast tvingar fram det.
Det finns dock också andra skäl att avvisa Ekströms tordönsstämma. "Förintelsen symboliserar det värsta hos människan, till och med något omänskligt", skriver hon. Genom att göra dagens judar till bärare av detta fråntar man dem deras mänsklighet. Men, eftersom hon själv menar att Hitlerliknelsen är den värsta typen av demonbild, till och med värre än nazisternas - vad gör hon då själv de som använder denna liknelse till? (och är det inte detta som kallas infinite regress?).
Dessutom - genom att göra Förintelsen till något "omänskligt" (som samtidigt är det värsta hos människan?) relegerar hon den till en mytisk sfär; till något i själva verket utanför den mänskliga erfarenheten. Jag är ledsen att behöva meddela det men nu var det en gång för alla människor som genomförde Förintelsen. Det var en bara alltför reell "händelse", inte någonting bortom tid och rum. Anna Ekström gör den till en abstraktion, och kan därmed frammana en bild av att den situation judenheten befinner sig i idag i själva verket skulle vara jämförbar med, ja rentav ännu värre än, den hotfulla situationen för de judar som fördes i boskapsvagnar till Auschwitz.
Ja, jag skriver nu detta i viss affekt. Jag är ledsen. Men jag tycker bara inte att det duger. Och även om Ekström (åter i tämligen grova ordalag) kallar Meiton för en "paranoid chauvinist pig" på grund av (antar jag) dennes bruk av ordet "hysterisk" så delar jag bedömningen av hennes retorik som, minst sagt, svartvit och oägnad för varje form av konstruktivt bemötande av grodor/uppfattningar såsom Ana Ginas.

Karln har en poäng

2011-11-06T01:12:00.001+01:00

Debatten om programledaren Ana Gina och hennes blogginlägg går i gamla tröttsamma hjulspår. För ett år sedan gällde diskussionen utställningen Mus, Maus, Mouse som turnerade runt på landets bibliotek. Även i det fallet handlade det om att en stötande parallell mellan dagens Israel och gårdagens nazi-Tyskland drogs. Jag skrev då följande i ett blogginlägg:

För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".

Exakt samma sak har hänt i fallet Ana Gina och hennes "Israel tar efter Hitler"-bloggande. Ja det är till och med så att Henrik Torehammar i Brunchrapporten kört sitt raljerande över EU-definitionen igen (torsdagen 3/11 i sändningsarkivet).
I det läget är jag tacksam över att Fredrik Meiton steppar in på Brännpunkten och förklarar att "EUMC:s definition gör gällande att jämförelser mellan Israel och nazismen kan vara utslag för antisemitism, inte att de är det per definition" - slutsatsen om huruvida de är det eller inte "är inte automatisk, utan kontextuell". De som resonerar som om det hela handlade om en grupp ordalydelser som mekaniskt kvalificerar som antisemitism öppnar för just den typ av oförstående förlöjliganden Torehammar på Brunchrapporten ägnar sig åt.
Torehammar borde dock naturligtvis ha läst på lite innan han kastade narrmössan över EUMC - han borde kanske själv följa det råd han gav Gina Dirawi; rådet att ägna sig lite åt studier och eftertanke. Ett gott råd.
Och han gjorde faktiskt, tyckte jag, rätt i att lyfta fram Dirawis ålder. Jag tycker, precis som Meiton, att det finns "ett skriande behov av en dialog, där man vinnlägger sig om att diskutera och förklara istället för att mästra och fördöma från höga hästar" - i synnerhet som den vi pekar fingar åt tydligen var en tonåring då hon gjorde sig skyldig till de värsta snurrigheterna. Jag misstänker att den typ av uppfattningar hon torgfört snurrar runt i vissa miljöer som tankevirus, vilka fäster där okunnigheten är stor. Jag skulle vilja lägga till "upplysning" till Meitons "dialog". Och jag tycker nog i och för sig inte han övertygar då han gör okunnighet till ett exkluderande alternativ till antisemitism, och lägger problemet bekvämt till rätta där. Att en människa bär på antisemitiskt anstrukna tankemönster av okunnighet, snarare än av illvilja, gör inte dessa tankemönster i sig mindre antisemitiska. (Och jag vill också påpeka att Meitons tolkning av Ana Gina är helt beroende av hans egen välvilja, snarare än att bygga på någon substantiell "bevisföring".) Tanken om att det hela "bara" handlar om okunnighet tar inte i beaktande hur hela det föreställningskomplex Ana Gina Dirawi på sitt sätt ger uttryck för har uppstått - var det kommer ifrån.
Jag undrar för övrigt också över hans bruk av ordet "Israelvänner". Ett ord som får en märkligt suspekt laddning. Torehammar å sin sida körde vänster/höger-linjen. Det är "högern" som reagerar på Ana Gina. I viss mån har han väl rätt och det gör inte saken mindre sorglig. För vare sig antisemitismen eller motståndet går att entydigt fästas på någon plats längs den linjen. Egentligen.
De som bedriver seriös antirasistisk upplysning, såsom SKMA och Expo, är idag mycket välbehövliga. Men ibland undrar man ju. Om det överhuvudtaget finns någon mottaglighet för denna upplysning. Och om det inte gör det - varför?

Dissningar

2011-10-31T23:27:00.000+01:00

Tyvärr tyckte jag inte att Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca var så bra. Recenserar den kort i Kristianstadsbladet idag.

En annan och, tycker och hoppas jag, mer respektlös sågning gör Stockholms kultur- och fastighetsråd Madeleine Sjöstedt av den kritik Berit Gullberg i SvD framfört mot det nya förslaget till kulturstöd i Stockholms stad, och hur det slår mot teatergrupper. Sjöstedt ägnar sig åt att grovt förvanska vad som stod i Gullbergs artikel och slå henne i huvudet med att "Berit Gullberg verkar leva i föreställningen att kulturstöd är en gåva, som de fria scenerna har rätt till bara för att de finns".
Jag undrar om det finns någon annan yrkeskategori som blir lika styvmoderligt behandlad av borgerliga politiker som kulturarbetare. Talar näringslivspolitiker till företagare på samma förklenande vis? Utbildningspolitiker till lärare? Jag tvivlar. Men när det gäller kulturarbetare går det bra att trampa på den blottade nerven, den som är kopplad till behovet av stöd, och demonstrera sitt förakt. Men med detta förakt är det förstås inte möjligt att föra någon konstruktiv politik på området. Visst kan man härska över människor man inte respekterar, det går utmärkt, men inget kan få mig att tro att man kan få en sektor att blomstra med den attityden.

Film vs litteratur, rond femtioelva

2011-10-30T22:41:00.001+01:00

Ibland orkar man bara inte bli arg. Ibland lyckas man blunda fast man ser. Lina Kalmteg såg Daren Aronofskys film Black Swan i våras, och blev bortkollrad av sin romantiserade bild av balettvärlden. Men så hör hon en krönika av Nina Björk i Godmorgon, världen! Och då lyfts fjällen för hennes ögon.
Nej, man orkar sannerligen inte alltid bli arg. Ofta blundar man för fördomsfullheten och de tröttsamma klichéerna. Men redan där började jag bli irriterad. Jag visste ju vad som skulle följa. Och mycket riktigt: "Nina Björk, som först nu hade sett 'Black swan', hade ett förträffligt meddelande till världens samtliga manliga filmmanusförfattare och regissörer om vad hon ALDRIG mer vill se på film. Som: två unga kvinnor som kämpar om samme äldre mans gunst, kvinnor som skär sig själva i ansiktet eller underlivet av självhat, lesbiskt sex mellan konkurrerande kvinnor i svarta stay ups och bh:ar, utsläppt hår lika med frisläppt kvinna som bara vill ligga och hår i knut lika med hämmad kvinna som bara vill peta i en sallad med gaffel eller kvinnor som får psykiska sammanbrott iklädda bh och trosor och slår sina huvuden blodiga mot toalettstolen. Som Nina Björk också sa: det gör inget om man inte har sett filmen. Man har sett de erotiserande scenerna förut."
Nå. Man har nu, som Nina Björk också sade, åtminstone indirekt, faktiskt hört även allt detta till förbannelse. Denna ständiga fördömelse av filmer med kvinnor som varken är starka eller vägrar vara offer. Det ständiga utplockandet av scener och bilder ur deras sammanhang, den konsekventa sammanblandningen mellan att visa något och att visa fram något som föredömligt. "Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar", säger Björk. Jag säger detsamma.
Det skär i hjärtat att Kalmteg ser sig föranledd att förneka den cineastiska njutning hon kände då hon såg Black Swan då hon konfronteras med den politiska kommissariens utlåtande om filmen. Men det blir värre. Kalmteg fortsätter nämligen med att, märkligt nog via en teaterupplevelse, ifrågasätta hela filmmediet i jämförelse med litteraturen: "Nina Björks manifest gäller naturligtvis mer än filmen. Men när jag försöker komma på exempel med usla, stereotypa kvinnobilder i litteraturen dyker det mest upp ren kiosklitteratur, som Harlequin. Är den så kallade kvalitetslitteraturen bättre på att skildra kvinnor mer nyanserat än vad 'kvalitetsfilmen' är? Eller är det för att litteraturen erbjuder fler tolkningsmöjligheter och inte klistrar fast en bild framför mina ögon?"
Har vi hört det förut. Det är en "kär" gammal vän. Jag struntar i att Kalmteg brasklappar på slutet, dels genom det märkliga resonemanget att hon kanske reagerar mer negativt då hon, till skillnad från under läsning, ser kvinnor förnedras på riktigt (?!?!), dels genom att förkunna att hennes fördom kanske helt enkelt beror på att hon "inte orkar bli arg på litteraturen också".
Låt mig vara riktigt platt och förutsägbar. Jag har ett förträffligt meddelande till alla litteraturchauvinister därute om vilken typ av argumentation och resonemang jag ALDRIG mer vill läsa eller höra. Som: resonemang som totalt bygger på okunnighet och lathet (jag kan efter bara sekunders betänketid ge Kalmteg ett motexempel, Murakamis sexistiska roman Norwegian Wood och filmatiseringen av den, som snarast av-erotiserar handlingen genom att låta alla sexscener äga rum i kallt blått ljus i avsaknad av tecken på egentlig åtrå). Egendomliga hopbuntanden av filmer och företeelser som inte hör ihop (som då Nina Björk jämför Black Swan med Antichrist och menar att båda filmerna estetiserar förstörelsen av kvinnor). Resonemang som tycks förse filmen med en särskild, egen verklighet utan kontakt med den vi har runtomkring oss. Föreställningen om en Filmkvinna, som om man kunde tala om Film som en enhetlig massa. Som om inte snart sagt varje film bjuder på en mängd olika tolkningsmöjligheter. Kan litteraturchauvinisten inte se dem beror detta snarast på hennes egen fantasilöshet och intellektuella begränsning.

De rättfärdiga

2011-10-26T23:40:00.000+02:00

I förrgår publicerades min recension av norska författarinnan Helene Uris roman Den rättfärdige i Kristianstadsbladet. Tyvärr finns recensionen inte ute på nätet. Det är en roman som har sin bakgrund i den så kallade Bjugn-saken, ett rättsfall där en dagisanställd man anklagades för att ha förgripit sig på ett stort antal barn. I bevisföringen mot honom använde man sig av medicinska undersökningar av barnens underliv. Fallet fick stor betydelse i det att just denna typ av bevisföring, som handlade om förändringar på flickors så kallade "mödomshinnor", kom att diskrediteras.
Den rättfärdige som titeln avser är romanfiguren Edvard Frisbakke, en jurist som kommit att specialisera sig på fall som handlat om sexuella övergrepp. Romanen har både sina förtjänster och sina svagheter, och en svaghet är en viss stolpighet i de psykologiska porträtten. Frisbakkes nitiskhet i dessa fall - en nit som förmodligen fällt flera oskyldiga - har sin upprinnelse i en underlåtenhetssynd från ungdomstiden, då han utan att ingripa blev vittne till hur en äldre manlig släkting förgrep sig på en kusin. Än värre än undlåtenheten att ingripa var det faktum att den unge Edvard blev upphetsad av det han såg. Den senare ivern att gå hårt ut sexualbrottslingar handlar alltså till dels om simpel psykologisk projektion.

Simpelt som grepp, men nog är det en vanlig psykologisk mekanism.

I vissa fall är det nästan som att den formar hela grupper av rättfärdiga. Grupper som står och faller med en total förnekelse av de egna bristerna och en syndabock att skjuta på när dessa brister ändå gör sig påminda.

Ja tänk på de Nya Moderaterna till exempel.
De har nu förnekat hela sitt förflutna tycks det som.
Och vid konfrontation skiftas fokus till den gamla vanliga syndabocken Vänstern, vars syndaregister vad gäller odemokratiskt förhållningssätt enligt högern är så stort att Vänstern borde självförintas av skam. Och som man inte tillerkänner de nyanser man nu ivrigt lyfter fram som fikonblad från de egna leden.
Ja de Nya Moderaterna har gått så långt att de åtminstone till ytan har införlivat allt det som motståndarsidan åstadkommit och hade som man funnit vara gott (införlivat den retorik och de yttre tecken som hänger samman med det goda --- inte själva dess kärna). Medan allt det man själv hade och som var ont fördrivits ut ur kroppen.
Som om det aldrig funnits där.
Men nå, varför ska man bry sig om allt gammalt? Varför inte bara säga "Vi var dumma men nu är vi de Nya Moderaterna och nu går vi vidare!" Det vore ju det PR-mässigt bästa, det säger ju alla. Kanske är det detta vi har att vänta nu när man säger sig vara beredd att "se över" sitt nya blanka partiprogram.
Ja, varför inte? Och därmed en gång för alla bevisa att idag är partier inget mer än olika varumärken. Etiketter som väljarkåren ska ha positiva associationer till. Men som kan sättas på flaskor med ständigt nytt innehåll.
Politik utan minne, utan ideologi, utan människor, övertygelser och moral. Fullständigt i avsaknad av varje form av själ.
Men med ett vinnande leende, en trygg kostym, en ointaglig arrogans. Och ändå, någonting där bakom i mörkret som luktar härsket. Det gamla som må vara ruttet men aldrig egentligen riktigt försvann.

Även en judehatare måste kunna få spela saxofon

2011-10-23T18:35:00.001+02:00

När Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, häromveckan uppmärksammade att Umeå Jazzfestival bjudit in den antisemitiske saxofonisten och författaren Gilad Atzmon så var det - naturligtvis - inte själva saxofonspelandet som föranledde uppmärksammandet. Det var istället sättet som festivalen valt att presentera Atzmon på. Han kallades "en man med många talanger" och "en framgångsrik och kontroversiell författare". Ett ganska fantastiskt sätt att beskriva en man som tycker att det finns ett och annat att lära av Hitlers syn på judar - men tyvärr ett sätt som känns igen: medan islamofoben från vissa håll beröms av att vara "politiskt inkorrekt" (och därmed "sanningssägare") så beröms antisemiten från vissa andra håll av att vara "kontroversiell" (lite käckt uppkäftig och upprorisk sådär).
Festvalens konstnärliga ledare Lennart Strömbäck har reagerat på kritiken på ett väldigt egendomligt och motsägelsefullt sätt. Han såg ingen anledning att ändra på presentationen, som helt bygger på promotionmaterial man från festivalens sida inte alls brytt sig om att kolla upp. Samtidigt berättade han för Expo att man kommer att utvärdera inbjudan av Atzmon efter kritiken. Det har också framkommit att endast Atzmons eget schema förhindrat hans deltagande i ett seminarium där frågan om jazzmusiken har "någon politisk ådra i sig idag" skulle ställas.
– Vi tar oss rätten att spåna ämnen som är relevanta, sade Strömbäck trotsigt. Men trots att han alltså uppenbarligen tycker politik är relevant för festivalen svarar han såhär på frågan om det lämpliga i att en antisemit deltar i ett sådant seminarium:
- Det har jag svårt att ta ställning till. I så fall måste man visa att det är relevant för en jazzfestival. Det är inte någonting som jag tycker vi skulle jobba för att ordna, då går man för långt från vår verksamhet.
Resonemanget är obegripligt. Möjligen ska man förstå det som att Strömbäck inte ser någon politisk aspekt på Atzmons antisemitism? Nästa uttalande är ännu mer häpnadsväckande, då han där plötsligt tycks säga att politik inte är något relevant område för festivalen alls att gå in på: "Vi jobbar inte i den sfären där vi tar ställning för det ena eller andra. Vi låter människor uttrycka sina konstnärliga visioner."
Problematiskt tycker jag dock å andra sidan också att det är att kritisera Umeå Jazzfestival för att överhuvudtaget ha bjudit in Atzmon som musiker. Det gör uppenbarligen Anders Lindberg på Aftonbladets ledarblogg. Han skriver:
"Umeå Jazzfestival anser inte att de tar politisk ställning genom att upplåta scen, mikrofon och publik till en person som gillar Mein Kampf och kallar förintelsen för "religion".
Och det är ju också ett ställningstagande."
Njae. Det tycker jag nog faktiskt inte att det är. Vi kan inte belägga rasister med generellt yrkesförbud. De finns - tyvärr - mitt ibland oss och är, och måste vara, delaktiga i samhället som alla andra. Så länge de inte överträder lagens gränser. Musik är ett abstrakt uttryck, och nästan ingen idag är väl för ett Wagnerförbud, för att ta ett kanske lämpligt exempel, trots både kompositörens egen och hans verks belastade historia. Jag ska väl erkänna att jag nog, om jag vore musiker, personligen hade upplevt det som obehagligt att stå bredvid Atzmon och spela tillsammans med honom. Eller, om jag tillhört jazzpubliken, för den delen applådera honom under en konsert. Men det är inte på något vis otillåtet att tycka att musiken kan få stå för sig självt, att välja att strunta i personen Atzmons värderingar.
Nu är ju dock inte Atzmon inte vilken vardagsrasist som helst, utan någon som verkligen arbetar på att sprida sitt hat. Hans konsert lär väl ha avlöpt vid det här laget, och i brist på information som säger något annat utgår jag från att det var en normal konsert fri från antisemitiskt tankegods. Mardrömsscenariot vore ju förstås annars att han skulle passa på att använda mikrofonen till att ge uttryck för sådant. "Låt honom spela, men se till att hålla honom kort" är väl den devis jag tycker man skulle kunna gå efter när det gäller en musiker som Atzmon.
Väl medveten dock om det praktiskt enklaste, men filosofiskt inte minst problematiska, kanske vore att helt enkelt svartlista killen. I alla sammanhang.

Feelings...oh oh oh feeeeelings...

2011-10-19T15:11:00.004+02:00

Idag publiceras min recension av Eva F Dahlgrens roman Det vita kolet. Det är en intressant roman som utspelar sig under en tid då känslornas betydelse klart underordnades förnuftets.
Hur är det då idag? Vi lever i den emotionella tidsåldern hävdas det i en understreckare av Merete Mazzarella om en nyutkommen antologi, Att känna sig fram. Jag har inte läst boken och har därför naturligtvis inga synpunkter på den. Men det är ett intressant hävdande att resonera kring. Om vi lever i den emotionella tidsåldern tycks det tydligt att känslorna är rangordnade och ges större respektive mindre dignitet beroende på av vem, hur och varför de uttrycks. Cecilia Verdinelli har med en krönika i Göteborgsposten skrivit ett rasande försvarstal för alla dem (oss) som känner på ett mindre tjusigt, mindre "funktionellt" och kanske mer gränslöst sätt än det kulturellt föreskrivna. Hon hårdrar, ja hon hårdrar, men nog uttrycker hon sanningskorn.

Kampen och lyhördheten

2011-10-16T20:50:00.003+02:00

Nej, jag kan inte släppa diskussionen om Ann Heberleins bok Ett gott liv. Jag kan inte släppa den eftersom jag faktiskt blir upprörd över hur den uppstod i Expressen och hur samma tidning fortsätter sin egendomliga kamp(anj). För det är faktiskt så man måste se det. Det drog igång med en artikelserie av Victoria Lagercrantz, utgående från en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Kultursideschef Karin Olsson besvarade kritiken från författarinnans (nuvarande) förläggare med att "Heberleins nya bok hade ett stort nyhetsvärde då den är en uppgörelse med ett av branschens mest kända namn, Svante Weyler". Denna uppgörelse skulle vara "det huvudsakliga spåret" i boken. Tog man bort det "bidde det blott ett litet skrivhäfte kvar".
Vilket inte stämmer. Man kan kalla "uppgörelsen" för ett av bokens huvudspår. Men skulle man ta bort det bidde det mer än "ett litet skrivhäfte kvar".
När så boken ska recenseras väljer man att inleda sin ingress med meningen "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein", trots att det i recensionen står att den där förra boken (Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva) var något mer än så. Och så toppar man med att Nina Lekander dagen efter recensionsdag skriver en motbjudande artikel om mottagandet, där negativa recensenter "skriver träffsäkert", "understryker", "påpekar" och "konstaterar" medan positiva recensioner förklaras med att de kommer från de tidningar där Heberlein själv medverkar.
Lekander beklagar sig över att Heberlein "klagar över den uppmärksamhet och mediedramaturgi som hon samtidigt söker och medverkar i". Hon refererar till "den P1 Morgon-intervju från i torsdags där Lasse Johansson kämpar som ett djur för att få något ur författaren". Man kan naturligtvis lika gärna beskriva den intervjun som att Ann Heberlein kämpar som ett djur för att få intervjun att inte plöja vidare i samma missförståndets hjulspår som medielogiken (med Expressen som motor) redan gått in i. Och mot att inledningsvis bli beskriven som någon som "tar heder och ära av sin förläggare".
Man kan mer än ifrågasätta den tröttsamma "Den som ger sig in i leken"-argumentation Lekander använder sig av. Vem har bestämt att den som ger ut en bok och ställer upp på intervjuer utan protester måste acceptera en behandling där bokens innehåll, ur författarens synvinkel, förvrids? Varför ska det vara omöjligt för aktörer i media att visa lyhördhet inför en text och dess upphovsperson?
Lekander avslutar sin artikel med: "....i Örnsköldsviks Allehanda jämför Lars Landström jublande med Knausgårds Min kamp. Sannerligen - här pågår en sorts kamp." Det är intressant att jämförelsen med en manlig författare blir till en "jublande" upphöjelse för Lekander. Men hon har ju rätt i att det pågår "en sorts kamp". En som hon själv är delaktig i. Och det hade varit hederligt om hon hade velat förklara för oss läsare vad det egentligen är för sorts. Handlar det om att försvara Weyler? Eller bottnar det i ett simpelt ogillande av Ann Heberlein, som med sin brist på sedvanlig feminin ödmjukhet säkerligen retar upp många. Om det handlar om att försvara Weyler är jag övertygad om han vore förtjänt av ett bättre försvar. Jag tror få som läser boken sluter sig till att han är en ond människa; man behöver för den delen inte heller sluta sig till att han är en dålig förläggare.
Det som beskrivs är (om man nu inte ifrågasätter Heberleins beskrivning av sin upplevelse av det hela, vilket jag inte har anledning till) en form av underlåtssynder, en oaktsamhet som bottnar i brist på lyhördhet. En brist på lyhördhet som kanske bara får konsekvenser för någon som är väldigt skör. En form av oaktsamhet jag tror vi visar varandra lite till mans, tyvärr.
Det är tragikomiskt att vi nu istället för en diskussion om detta har fått en sorts sjaskig kamp. Där det förs en kamp finns ingen plats för lyhördhet. Och omvänt: där det från början finns en lyhördhet, där uppstår sällan någon kamp.

Heberleinaren

2011-10-14T15:27:00.002+02:00

Idag är det så förste recensionsdag för Ann Heberleins redan omdiskuterade bok Ett gott liv. Jag recenserar den i Kristianstadsbladet. I ingressen står det att boken kommer ut idag, det stämmer inte riktigt, den har funnits ute i handeln ett tag. Men debatten inleddes till och med utifrån en tidigare version av texten än den som nu föreligger i bokform. Det är anmärkningsvärt.
Det finns väldigt mycket mer jag skulle vilja skriva om boken än vad som ryms i en recension. Om de personliga beröringspunkter den trycker på hos mig. Om det som jag tycker egentligen motsägelsefulla om än högst förståeliga resonemang författarinnan för angående psykisk sjukdom och identitet. Kanske kommer detta här i bloggen framöver. Kanske inte.
Just nu är jag mest förundrad över de reaktioner boken väcker. Av förhandsdebatten att döma skulle man kunnat tro att Heberlein sticker åtskilliga knivar i Svante Weylers ömmaste delar. Så är faktiskt inte fallet. Det handlar inte ens, till skillnad från vad som nu om och om igen hävdas trots författarinnans ihärdiga förnekanden, om att han skulle ha gett ut en bok som hon nu inte skulle vilja se utgiven. Det handlar om något mer subtilt, om att lägga sig i någons händer och om att dessa händer inte visade sig vara så starka och trygga som man behövt att de skulle vara och som de kanske utgetts för att vara. Jag skriver "kanske" för jag tycker faktiskt inte det finns utrymme för att döma någon utifrån vad Heberlein skriver, och jag tycker faktiskt att en dömande läsning inte är särskilt intressant heller. Intressanta är bara de principiella frågorna. Hur ska man agera gentemot en sjuk person? Men också, faktiskt: hur ska man egentligen veta hur illa däran en annan människa är, om hon är förmögen att ta eget ansvar eller inte? Heberlein har ju själv vid flera tillfällen beskrivit hur bra hon är på att dölja sig bakom sin duktighet.
Hursom, de som anklagar henne för att själv inte ha tagit sitt ansvar missar ju just det centrala, nämligen att en person i psykos inte förmår ta detta ansvar. De lägger fram en synpunkt som är meningslös.
Mest anmärkningsvärt är emellertid de mer eller mindre elaka impulser denna bok uppenbarligen utlöser. "Ann Heberlein har skrivit en ny rapport om hur det är att vara Ann Heberlein" står det i ingressen till Malena Rydells recension i Expressen (själva recensionen är dock mer nyanserad än så). Christer Enander anklagar i sin recension frankt Ann Heberlein för att vara en lögnerska, utan att anse sig behöva tala om vari lögnerna består. Får man ens skriva såhär, när man samtidigt undlåter att ge ett enda exempel eller ens förklara vad anklagelsen handlar om?

"...jag antar att även denna bok har sitt rent kannibalistiska intresse. Två stora problem berörs dock inte alls. Två problem som läsaren bör vara medvetna om när de läser Heberleins bok. Hon ljuger. Hon ljuger om allt som på minsta sätt kan ifrågasätta den bild hon vill måla upp av sig själv och vad som hänt. Lögnerna är så pass frekventa att Heberlein har svårt att själv hålla dem i minnet. Hon säger upprepade gånger emot sig själv. Det är genant. Det är rentav riktigt pinsamt.

Det verkligt beklämmande i denna orgie i skuldfördelning och sjukdomsskildring är att Ann Heberlein antagligen inte ens är medveten om att hon ljuger. Hon har skapat sig sina sanningar. Det är sanningar som passar henne och hennes syften. Förr kallades det vanföreställningar. Idag heter det säker något annat och piffigare. Strategiskt PR-tänkande, måhända?

Och det andra problemet är den narcissism och det allt annat än sunda begär Ann Heberlein har efter att ständigt stå i stålkastarljuset. Massmedial uppmärksamhet är en stark drog – beroendeframkallande, personlighetsförändrande och demoraliserande. Ändå verkar det efter alla dessa alltmer bisarra och tröttsamma turer kring en enskild människas psykiska sjukdom vara det enda genuina och påtagliga som återstår – denna enorma törst, denna längtan efter uppmärksamhet och uppståndelse. Det är allt annat än klädsamt. Personligen finner jag det en aning stötande."

Personligen finner jag Enanders recension "en aning stötande". Och jag undrar över den småaktighet, den empati- och fantasilöshet flera skribenter uppvisar i det här fallet. Varför man är så fixerad vid personen istället för texten. Och samtidigt skyller sin egen fixering på - naturligtvis, varför är jag förvånad - föremålet för fixeringen. Som om inte denna bok, även om den kanske är något udda, skulle kunna bedömas som en bok och inte som en problematisk individ man av vaga skäl retar sig på. Som om det inte vore en recensents uppgift att försöka vässa intellektet lite, i stället för att förfalla till simpel smutskastning.

Det är aldrig för sent

2011-10-09T19:54:00.001+02:00

Jag har varit hemskt hemskt lat när det gäller bloggrullen (som egentligen inte bara är en bloggrulle) i högermarginalen. Nu rensar jag bort inaktiva platser och lägger äntligen in Svenska kommittén mot antisemitisms och Anna-Lena Lodenius "nya" hemsidor. Dessutom en mer faktisk nyhet: nättidningen Det heter faktiskt mangafilm som innehåller informativa texter om, just, mangafilm.

FLM x 3

2011-10-05T00:55:00.001+02:00

1. Idag kom FLM:s feta nya dubbelnummer, inkluderande en dvd med "funny films of the north", i brevlådan. En av de frågor som numret behandlar är just roligheten i svensk film. Dvd:n innehåller nordisk kortfilm, alltså inte bara svensk. Man kan vara tveksam till den svenska rolighetsgraden men här finns i alla fall både klassikern Elixir av Babak Najafi och underbara (finska) Mother doesn't bowl anymore av Teemu Nikki. Två tungt vägande skäl att vilja ha numret. I textväg finns bland annat en spännande artikel av Malena Janson om Ruben Östlunds Play (som går upp på biograferna typ nu när som helst skulle jag tro) och en blick på kinesisk filmpolitik. Men det är verkligen bara bland mycket annat. Själv medverkar jag, som stående inventarie, med en kort text om Kelly Reichardts cinemagiska revisionistiska västernfilm Meek's Cutoff.
2. Dessutom har FLM nu en ny fetare hemsida, närmast en nättidning.
3. Där finns bland annat ett fint bildsatt blogginlägg av Jonas Holmberg, som ansluter till hans artikel i Expressen om den senaste filmatiseringen av Jane Eyre i relief mot tidigare sådana. En förvisso intressant och välskriven artikel. Jag finner det dock för egen del mest väldigt egendomligt att Brontës berättelse fortfarande har sådan makt över det kollektiva sinnet. Personligen har jag slutat älska mr Rochester (detta dominante monster), och den nyansförskjutning den välvilliga åskådaren kan se i Fukunagas bild av Bertha Mason, berättelsens Galna Kvinna På Vinden, är så subtil att den närmast är meningslös. Fortfarande är, framför allt, Jane Eyre en asexuell varelse som står i kontrast mot andra galna/kåta/våpiga/patetiska/elaka/dumma/undergivna kvinno- och flickgestalter i herren Rochesters liv, och bara just genom att inte vara så mycket av kropp och femininum kan göra sig förtjänt av en kärlek som också rymmer respekt. Att den senaste filmen är bildmässigt vacker och lite gotisk gör den i mina ögon inte i sig förtjänt av allt beröm den erhållit. Vad tillför den egentligen?
Det krävs hursomhelst ett radikalare grepp om berättelsen än Fukunagas för att Jane Eyre och hennes galna skugga ska slippa ut ur den reaktionära korsetten. Men frågan är väl om det överhuvudtaget egentligen låter sig göras. Det är sant att Jane kräver "hjärtats och känslornas jämlikhet", men den kärlek hon kan få måste bokstavligen vara blind och stukad för att kunna realiseras. Och den galna översexuella (läs: sexuella) kvinnan måste dö.

Omtumlande: kvinnor kan tänka och tala! och man kan tala med dem!

2011-09-25T21:25:00.000+02:00

Samma dag som man kan läsa att saudiarabiska kvinnor får rösträtt (synd bara att de inte har några val att tala om där än) publicerar Expressen ett utdrag ur Leif GW Perssons självbiografi. Den verkar befriande ärlig.

Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala. Det är en omtumlande upplevelse, skrämmande och upphetsande på samma gång, svår att komma över och mitt liv är alldeles för kort för att jag skall göra det helt och fullt.

Jag tror och hoppas att det går snabbare för de flesta pojkar som växer upp idag att upptäcka detta och att de inte upplever det som skrämmande. Där finns det nog anledning att vara hoppfull.
Det där andra han skriver om, kommunikationen, kan det däremot kanske vara svårare med.

Som vuxen klarar jag av att tala med kvinnor om många saker, allmänna saker, väder och vind, praktiska åtaganden, intellektuella problem och känslor i allmänhet. Men sällan om mina egna känslor (...)

Det klingar bekant. "Berätta. Vad. Du. Känner." mässar Liv Strömquists kvinnozombie i skepnad av frun till Raymond i Alla älskar Raymond. Hon är
"en modern Sisofys, som kämpar dag och natt med att försöka prata om känslor med sin man – ett projekt dömt till evigt misslyckande, men som hon är programmerad att fortsätta med i ett oändligt slaveri" (ur Prins Charles känsla). Men kommunikationsbristen måste inte handla om en brist på ömsesidig känslokommunikation inom ramarna för en heterosexuell kärleksrelation. Det kan handla om en brist på rak, ärlig och ömsesidig kommunikation i bredare mening. Uttrycket "Women can't hear what men don't say" har blivit något av en mantra inom den nya mansrörelsen, eller vad man ska kalla det. Ja, gärna det. Kommunikation är fint och undanröjer många missförstånd!
En annan som beskriver kommunikativt misslyckande i relationen mellan könen är Julian Assange. Hans kommentar till den situation som ledde till våldtäktsanklagelserna mot honom återges i DN i ett utdrag ur hans nya självbiografi:

”Det internationella läget hade fått grepp om mig, och även om jag tillbringade tid med kvinnorna så var jag inte tillräckligt uppmärksam mot dem, eller att jag inte ringde tillbaka, eller att jag inte klarade att ta mig ut ur hörnet jag motats in i efter raden av hot och ställningstaganden mot mig från amerikansk sida”, förklarar Assange. Och tillägger:
”Var ett av mina misstag att jag förväntade mig att de skulle förstå detta? Jag var ingen pojkvän man kunde lita på, inte ens en speciellt artig sängkamrat, något som började visa sig (....)"

Well, women can't hear what men don't say, stupid. Men om du bryr dig om att både tala och lyssna kanske du upptäcker både att kvinnor inte nödvändigtvis sätter din situation framför sina egna intressen, och att du inte behöver ta för givet att deras intressen är att de vill ha "en pojkvän att lita på" eller att de vill att du ska vara "artig". Om du frågar och lyssnar får du veta vad de vill straight from the horse's mouth. Det finns inget som är så bra som personlig kommunikation byggd på respekt och ömsesidighet.

Normaliteten

2011-09-23T17:47:00.010+02:00

Hur ska man umgås med sitt ex? DN har en artikelserie på temat. I en intervju med folklivsforskaren Nicolas Jacquemot sägs det att både alltför nära umgänge och att inte kunna umgås allt med ett ex betraktas som suspekt av omgivningen. "Vi vill inte förlora vårt ex eftersom det ger hög status och anses värdefullt med många vänner." Vi ska bara inte tala om "hur underligt det framstår om man en lång tid efter separationen fortfarande hatar sitt ex." Det är nu inte sina egna åsikter Jacquemot talar om. Men han ger ändå en del råd för hur man ska vara ett "lagom", harmoniskt och socialt acceptabelt ex. "När det gått ett år och man fortfarande har känslor som gör att man agerar irrationellt eller osjälvständigt, tycker Nicolas att man bör överväga att söka professionell hjälp."
Rationell och självständig. Det är ett människoideal men också framträdande delar av Manligheten (jag skriver med stort M för att jag inte talar om den medfödda penisen och resten av kroppsbyggnaden). Normaliteten är rationell och självständig. Normaliteten är manlig. Mannen är för-sig (eller åtminstone så tror Han det), Kvinnan är för-andra (eller åtminstone så tror Hon det). Och tror ni inte mig så läs Liv Strömquist (eller gå och se Prins Charles känsla på Intiman i Malmö, fast boken är bättre).
Jag minns inte exakt hur Strömquist formulerar sin övergivna Lady Dianas smärta, men vet att ordet "opassande" finns med där nånstans. Man kan väl jämföra med hur samma författarinna skrev om Amy Winehouse:

Ingen gillar en ledsen tjej, det är sant men trist
Det är därför det är så populärt att vara Folkpartist.
Man vill ge henne läxor, privatisera hennes bostad
Och sen ligga med henne när hon har blivit glad.

Amy hade faktiskt kunnat vara gullig istället.
Man kan inte ha denna smärta mitt i samhället.
Hon var svag på ett sätt som ingen orkar med.
Man vill att hon ska sluta ringa och lämna en ifred.

Det är inte så att jag har något personligt skäl att reagera mot DN-intervjun med Jacquemot. Egentligen stämmer det där beskrivna ex-idealet åtminstone delvis in på hur jag själv vill ha det. Jag tycker väldigt mycket om min ex-make. Vi har inte så mycket kontakt nu men det lilla vi har går hyfsat bra och jag hoppas att det kommer att bli mer med tiden. Det är dock så att han har mer skäl att vara bitter mot mig än jag på honom. Saken är förstås inte bara upp till mig.

Jag blir hursomhelst då och då galen av den anda som jag tycker intervjun utstrålar. Normopatandan, allt-ska-funka-andan, klart vi alla kan sitta här som en stor jävla familjen bra-andan. Den anda enligt vilken det säkert finns en manual för KBT-terapi i tio steg mot bitterhet efter krossat förhållande.

Jag funderar ofta på om den tid vi lever i nu är ovanligt starkt normopatisk. Magdalena Ribbings etikettsregler, alla jävla livsstilsprogram på tv, alla diagnoser och bokstavskombinationer i vars inhägnader avvikelserna kan få finnas och helst hanteras i kombinationer av terapi och läkemedel. Visst finns det på sätt och vis en annan öppenhet mot själsligt lidande idag, visst är det enklare att tala om, men helst ska det presenteras inom ramarna för en framgångsberättelse ("Hur jag kom över min sociala fobi", etc). Det finns inget tålamod med dem som gör sig till offer, som det så käckt kan heta om att känna måttlösa negativa känslor.

Många pekar på den epidemiska användningen av antidepressiva läkemedel som ett tecken på hur den sårbara delen av människan förtrycks idag. Jag vill genast påpeka att jag själv är en av dem som kanske inte ens levt idag om det inte vore för så kallade "lyckopiller". Och jag vill tillägga att jag också väl vet värdet av att få en diagnos. Det kan hjälpa en att förstå sig själv, sitt sätt att fungera, i bästa fall få tabletter som hjälper och gör livet mer hanterbart. Men jag tror inte att vi står utanför ett socialt sammanhang - det betyder rimligen något att vi är så många som måste ha tabletterna, och diagnoserna. På samma sätt som vi idag kan titta tillbaka på artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets psykiatriska diagnostik, och sätta in den i ett socialhistoriskt sammanhang, så kommer vi säkert i framtiden att förstå dagens sjukdomssyndrom på ett annat sätt än vad vi gör nu.
Anyways. Jag vet också vad det kan innebära att vara irrationell och osjälvständig. Att gå sönder, vara ett ylande djur, en fontän av tårar. Att må dåligt alldeles för länge, att bli tjatig och hopplös. Att vandra som en skugga från Hades mitt i solskenet. Och jag har fått lära mig vilket håll man ska vända sig åt när det är på det sättet. Det är till de som också är eller varit skuggor, de som också kan vara irrationella; de som kan verka så sköra. Alla vi som då och då beter oss som offer, vi brukar kunna anstränga oss för att hjälpa till att bära varandra. Jag vet att jag förenklar och generaliserar. Men som jag ser det: Det är normalerna man ska akta sig för. De normaler som är rationella, självständiga och för-sig (eller tror att de är det). Deras ork verkar för mig så begränsad.

Världen i korthet

2011-09-18T23:46:00.000+02:00

Eller nä. Men ett gäng länkar till texter jag tycker är värdefulla.
Louise Persson skriver om Dale Farm.
Mariah Larsson funderar kring snuskfilter.
Niklas Hellgren fint om lyckomaximering och att orka vara behövd.
Tanja Suhinina påpekar vad som borde vara en självklarhet om det där med att kvinnor inte verkar vara så intresserade av spontansex med någon de inte känner.
Frida Johansson Metso gör det hon gör bäst, nämligen kritiserar asylpraxis.
...och många har skrivit bra om "Kulturarvslyftet": Elin Grelsson, Gunilla Brodrej, Patrik Svensson och Lars Linder.

"Women out of control"

2011-09-17T15:37:00.001+02:00

Som vanemässig nattzappare råkade jag inatt på en Top 20 Countdown på kanalen Tv4 sport. Programmet är amerikanskt och idén är att visa en topplista av olika exempel på helt utflippat eller skamlöst eller ja allmänt outrageous beteende som råkat fastna på film. Temat igår var Women out of control. Helt. Bortom. All. Kontroll. Varnande exempel. Ba helt sjukt alltså.
Jag såg fyra inslag på topplistan. Först en förmodligen på-riktigt-sjuk tjej som uppträdde aggressivt och rappade på ett egendomligt vis på tunnelbanan. Sedan en kvinna som skrek "Jag ska bli strippa!" medan hon låg nedlagd mot en polisbil. När hon lyfte överkroppen såg vi att... brösten var ju blottade! "Det är enormt förnedrande för en kvinna att ses bli tagen av polisen", myste kommentatorn. "Och för den här oregerliga tigrinnan är det dubbelt förnedrande för hennes bröst är ju exponerade!" Nästa klipp visar hur den nu gråtande kvinnan ber vem-det-nu-är-som-filmar att sluta eftersom hon känner sig tillräckligt förödmjukad redan.
Därpå blev det ännu mer rafflande. Nästa kvinna sprang omkring på gatan helt naken! "Hon försöker göra uppror mot sin dominerande pojkvän", berättar kommentatorn. "Men hennes feministiska demonstration stoppas - av polisen!" (Här måste jag alltså flika in att särskilt mycket naket inte egentligen syns i rutan, eftersom allt sånt oanständigt döljs av enorma pixlar. Men vetskapen om nakenheten hos dessa galet okontrollerade kvinnor - vilken kittling!)
Vinnaren på listan blev en italiensk porrskådespelerska som demonstrerar mot korruption utanför en bank utan annan klädsel än ett par trosor, men med kroppsmålning i form av italienska flaggan. "Jojo. Den politiska manifestationen blev kanske inte så framgångsfull, men hennes karriär lär vara säkrad i och med detta!" hånskrockades det.
Detta visas på natten inför en förmodligen fåtalig publik. När jag var barn blev kvinnor regelmässigt förnedrade på bästa sändningstid i televisionsapparaten. Normalt tycker jag att saker rent generellt har blivit så mycket bättre sen dess.

Oh, the historielöshet

2011-09-11T23:38:00.003+02:00

Jag klagade ju lite i min recension av Happy, happy... på att boken framställer det som något nytt med positiva skildringar av kvinnor som lämnar ett äktenskap. Men höjden av historielöshet nås ändå med Ametist Azordegans krönika i GP: "Feminismen upplever sin kanske största slitning". Den är så fullständigt perspektivlös att det blir komiskt. Kanske är den ironiskt avsedd på något sätt jag inte förstår? Skribenten hävdar att ett bråk som utbröt "i förra veckan" mellan vad man kanske kan kalla feministiska "Fundis" och "Realos" (eller dogmatiker vs mer frisinnade eller som Azordegan uttrycker det "nolltoleransfeministier" vs de "alternativa") alltså innebär att feminismen "upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin". Vad det handlar om? Rapparen Toffers "återkommande tagline och utrop 'Inga smala gussar!'"
Ja, naturligtvis måste Azordegan förklara både ordet "guss" och att denne Toffer alltså är en rappare. För nej, detta är liksom inte sådär väldigt allmänt bekant. Den "största interna och ideologiska slitningen någonsin" handlar alltså i själva verket om något som diskuteras inom en ganska snäv krets där alla torde tillhöra en viss yngre generation. Men det hindrar inte skribenten från att hävda att "Toffers utrop på tre ord har gjort oss uppmärksamma på att vi lever i en tid då feminister känner sig hämmade av andra feminister."
Tja var ska man börja, liksom?

Under läsningen av Happy, happy... fick jag en del minnen av tidigare skilsmässoskildringar. Ett är bara ett vagt; en engelsk serie som visades på svensk tv nån gång under perioden 1972-1975 och som hette Helen - A Woman of Today. Om någon minns den svenska titeln så lämna gärna en kommentar!
ABBA gjorde, i alla fall, en låt om denna Helen:

Ett p.s. till "Happy, happy"

2011-09-08T14:19:00.011+02:00

Min recension av Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy - en bok om skilsmässa är inte så happy. Det finns en hel del jag skulle vilja tillägga till den. Jag nöjer mig nu med detta.
Det finns en olycklig tendens inom feministisk diskussion, eller kanske snarare all diskussion med "kvinnofrågeförtecken", att göra både politiska och personliga frågor, val och ställningstaganden (ja, de hänger förvisso ihop men inte alltid på ett direkt och enkelt sätt) till allmängiltiga imperativ - till frågor om "hur man ska leva". Om de inte direkt presenteras som eller avses vara sådana så görs de lätt till sådana ändå. Så tolkas exempelvis ofta debattörer som ifrågasätter sexköpslagstiftningen som att de "hyllar horan som feministiskt ideal", alltså som om det hela handlade om huruvida kvinnor i allmänhet "borde" sälja sex eller inte.
Ett annat strålande exempel på förvirringen är den diskussion om kärnfamiljen som förs. När Anna Svensson skrev en text på Svt Debatt med andemeningen att kärnfamiljen borde accepteras av feminister som ett av många olika likvärdiga sätt att leva fick den rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen". Jag vet ju inte men jag tvivlar på att den är satt av skribenten. Hursomhelst var det i enlighet med rubrikens rätt missledande budskap som texten togs emot - alltså som om Svensson faktiskt menade att feminister bör leva i en traditionell kärnfamilj. Och det hela blev till en fråga om huruvida feminister bör gifta sig eller inte. "Att kalla sig feminist gör inte alla ens förehavanden, exempelvis kärnfamilj och hemarbete, till möjliga feministiska projekt" påpekade Elin Grelsson, nygift, lite defensivt i en krönika i GP.
Skilsmässoskildringar där en kvinna heroiskt bryter upp ur ett kvävande äktenskap är en del det feministiska kulturgodset. Så det är på ett sätt kanske inte att undra över att Sveland/Wennstam helt öppet gör sin skilsmässoantologi till ett glatt imperativ. Ändå blir det ju så fruktansvärt missriktat. För när ett liv tillsammans med en annan människa lämnas till förmån för ett annat liv finns det så djupt personliga känslor och omständigheter med i bilden. Man kan inte bara komma dragande med statistik som säger att kvinnor oftare lämnar och oftare blir lyckligare utanför äktenskapet (även om detta är intressant att diskutera). Det finns också minst en annan människa med i ekvationen, och det är förstås ingen tillfällighet att de före detta makarna bara syns som konturlösa skuggfigurer i antologitexterna.

Andra har också reagerat mot den förenklade reklamskyltsbild av skilsmässa som boken, trots några ansatser till fördjupning, ger. Natalia Kazimierskas bredsida går överstyr och blir moraliserande på ett elakt vis, men är i stycken rätt träffande:

...det är något med Happy, happy som får separationen att kännas som ännu ett livsstilsprojekt, vid sidan av eko-maten och köksrenoveringarna. Nu ska vi alltså skaffa oss oceaner av egotid, helst med yogamattan under armen och ett leende lika påklistrat som på tidningen Family livings omslag.

Att allt fler ensamstående mammor i dag klassas som fattiga (cirka 25 procent hamnar under fattigstrecket) hindrar inte de framgångsrika Happy-kvinnorna från att hylla singelhushållet som den ultimata frigörelsen. Här ryms inga såriga vårdnadstvister, svartsjuka ex-makar eller barn som får ångest av varannan-vecka-livet.

Nina Björk skriver på intressant nina björkskt vis om boken som tecken på en strävan efter ansvars- och skuldfrihet i relation till andra; en strävan som hänger ihop med hur människor nödvändigtvis bli utbytbara i ett samhälle där konsumtionen är bas. Jesper Högström i Expressen reagerar ungefär som jag: "...att se en erfarenhet som är så smärtsam, som så obönhörligt tvingar till ödmjukhet, behandlas på det lättvindiga och självbelåtna sätt som ibland sker i den här boken känns - jag kommer faktiskt inte på något annat ord - ovärdigt." Jens Liljestrand i Sydsvenskan påpekar helt riktigt att boken är befriad från invandrar- och arbetarklassperspektiv.
Man skulle dock kunna säga att de främmande på sätt och vis kommer fram i Mia Skäringers barndomsminne av skolans tuffaste kille vars pappa gick ner sig som a-lagare efter att ha lämnats av frun. Endast som något fjärran förflutet får hotet om den uteblivna lyckan komma fram.

Rapport från Malmö filmdagar

2011-09-02T22:27:00.000+02:00

Skriver om några av de filmer som visades på Malmö filmdagar i veckan. På FLM-bloggen.

Kvinnohjärtan?

2011-09-01T21:14:00.002+02:00

Som så många andra medialt exponerade våldsförbrytare får terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik kärleksbrev skickade till sig i fängelset. Det är inget nytt men väcker alltid stort intresse. Oftast handlar det ju om manliga adressater och kvinnliga avsändare. En liten grupp kvinnor riktar sitt begär mot män som anklagas för eller bevisligen gjort sig skyldiga till vidriga saker, och de skrider till handling genom att försöka ta kontakt - en liten liten grupp som i sin tur förmodligen kan delas in i ännu mindre grupper beroende på vad den främsta drivkraften bakom beteendet egentligen är. Hur liten denna grupp än är i relation till alla kvinnor som finns i världen så tenderar detta (som ju inte är något brott men kan vara svårt att förstå och tycks tvivelaktigt) inte sällan att användas mot hela kvinnokollektivet. "Ja minsann, så är det, ni kvinnor vill egentligen bara ha riktiga svin!" Hur ofta har inte kärlekskorrespondens till fängslade män kommit upp i diskussioner där en och annan "nice guy" beklagat sig över kvinnors svarta hjärtan.
Att Pär Ström tar upp saken i ett ps på sin antifeministiska blogg Genusnytt förvånar alltså inte precis. Exakt vad poängen är får man fundera ut själv men Ström vet i alla fall att berätta att "de riktigt vidriga männen drar till sig en väldigt stor kvinnlig beundran". Kommentatorerna spinner vidare.
"Undrar hur många manliga kärleksbrev som den där tyska kvinnan som mördade två småban kan tänkas få?" skriver Jocke S. Någon påpekar att det inte handlar om kvinnor i stort. Sedan kommer de oundvikliga rallarsvingarna mot feminismen:

Fenomenet finns ju som bekant i mindre skala, där man ofta blir framgångsrikare med krograggen desto svinigare man beter sig.

Jag funderar på allvar om inte många kvinnor har en smått masochistisk sexualitet. Tänk på det alla ni toffelhjältar och manliga feminister där ute…

Verkligheten är inte alltid vacker att skåda, tyvärr…

Mördare som Anders Behring Breivik får kärleksbrev men inte mördare som Christine Schürrer? Sådant kan och bör förklaras med genusvetenskap.

Tidningen VG intervjuar psykologer men inga genusvetare. Psykologerna vet inte, så klart. Typiskt norskt och stackars Norge som saknar den svenska statsfeminismen.

För det självklara svaret är att det handlar om maktstrukturer. Det är männens och patriarkatets fel att kvinnor men inte män skriver kärleksbrev till mördare. Trots att kvinnorna lär sig att de ska tända på mysiga velourmän så får det lömska patriarkatet dem till att tända på mördare.

Och så vidare. Men signaturen Emil har i alla fall "undrat ibland om det är så att kvinnor som mördar och sitter i fängelse också får en massa kärleksbrev fast då ifrån män istället."

Jo, Christine Schürrer har faktiskt också fått brev. Från män. Det är inte ett helt okänt fenomen att även dömda kvinnor kan få beundrarpost av olika slag. Amanda Knox, som dömdes i Italien för ett brutalt mord med sexuella inslag, har fått åtskilliga friarbrev. När det gäller seriemördare är det ett känt faktum att de ofta får beundrarpost, oavsett kön. Dock är de allra flesta seriemördare, liksom de flesta våldsamma förbrytare överhuvudtaget, män.

Jag påstår inte att fenomenet är lika utbrett bland män som bland kvinnor (om man nu kan påstå att det egentligen är något utbrett överhuvudtaget). Och jag har naturligtvis ingen expertkunskap om saken whatsoever. Men det tycks uppenbart att verkligheten som vanligt är mer komplicerad än vad vissa tröttsamma ryggmärgsreaktioner vill göra gällande.

"Judisk antisemitism"?

2011-08-28T16:56:00.001+02:00

Björn Wiman skriver idag tankeväckande om Ingvar Kamprads förflutna, Elisabeth Åsbrinks bok och antisemitismens överlevnadsförmåga. Artikeln avslutas sålunda:

I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som visste om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”

Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.

Det kan man verkligen tycka. Men för skribenten Pierre Gilly är det inte en reaktion på detta judehat och en vilja att klara sig undan det som gör sig gällande här - nej, det blir istället till ett exempel på "judisk antisemitism". En ytterst tendentiös läsning av någon som också passar på att på grundval av en recension knöla in Georg Kleins senaste bok - som Gilly själv alltså inte läst - samt tidstypiska yttranden av Gunnar Heckscher i denna av honom själv, Gilly alltså, konstruerade låda. Heckschers uttalanden, som alltså kommer från en bok utgiven 1934, menar Gilly skulle spegla en specifikt "judisk antisemitism" eftersom Heckscher far var judisk.

Naturligtvis kan även judar vara antisemiter. Men att göra sådana ansträngningar för att hitta en trend av specifikt "judisk antisemitism"? Det är inte seriöst men det tycks mig betecknande för någon som samtidigt tonat ned betydelsen av hatbrott mot judar i Malmö.

Communication breakdown

2011-08-23T13:41:00.001+02:00

Det stycke ur In treatment som jag försökte återge i förra postningen lyder i själva verket såhär:

There was a time I used to believe that you could say something clearly. And the other person would hear it, digest it, respond.... I don't think I believe that any more. Maybe any serious communication between two people is useless. Even without outright lying, people only hear what they want to hear or are capable of hearing... which often has very little resemblance to what was actually said.

Det är en deprimerad människa som säger detta. Och en människa som har som yrke att tala med andra människor på ett väldigt speciellt och "naket" sätt. Men känslan kanske är närmast universell. Hur omöjligt det kan vara att nå fram. Både att uttrycka sig hundra procent "klart" och att lyssna hundra procent "rent" är ju också helt enkelt omöjligt. Det finns benådade ögonblick när två personer når fram till varandra, det är förstås inte sant att "all kommikation är meningslös". Men det ska till god vilja och ibland väldigt mycket sådan.
Drömmen om en obehindrad och flödande kommunikation är nästan som en dröm om paradiset, lika omöjlig och lika begärlig. "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Det där med den dunkla spegeln lär helt enkelt handla om att speglar på biblisk tid var grumliga och inte de blanka saker vi har idag. Men det är svårt att inte tänka på speglarna som våra egna, eviga projektioner, som alltid är med och bestämmer hur vi ser och hör andra, och som alltid är med och förstör.

Det där med anonymitet, det där med hat

2011-08-22T18:18:00.004+02:00

"I Tyskland har självaste inrikesministern Hans-Peter Friedrich föreslagit att ingen längre ska få blogga anonymt" skriver Sofia Mirjamsdotter i SvD. Det skrämmer mig. Jag utgår i och för sig från att man inte får alltför stort gehör för den typen av idéer. Men att de kan komma fram på den nivån är otäckt, och även om den diskussion om näthat och kommentarsetikett som förs i kölvattnet av terroristattentatet i Norge är välbehövligt så måste det till besinning. Det är fortfarande så att nätet erbjuder en välbehövlig möjlighet att ventilera och berätta om vissa saker under anonymitet eller pseudonymitet. Det kan handla om erfarenheten av att vara mobbad, av att sälja sex, av att lida av en psykisk sjukdom. Den som bloggar anonymt kan vara öppnare med känsliga saker, sådant som kanske inte är välkommet vid en middagsbjudning eller en fikarast. Men som det kan göra gott att tala och läsa om. Och i vissa fall kan detta vara relevant även i diskussionen om kommentarer.
Vad gäller källskydd är det kanske så som Mårten Schultz skriver, att det är en annan fråga. Och visst borde brott som hot kunna beivras även på nätet. Men att vi som nu låter en ganska liten, mer eller mindre organiserad krets hatande kommentarsfältherrar mer eller mindre helt dominera samtalet om nätetikett kan inte vara riktigt.
Vad man ska göra åt dem är förvisso en delikat fråga. Jag kan tycka att vissa röster i frågan är något naiva, som Anna Trobergs i DN. Det är verkligen inte så enkelt som att skribenter och publicister är "för fina" för att umgås med "vanligt folk" och att dessa därför blir provocerade. Överhuvudtaget måste vi nog snarare börja tona ner föreställningen om ett självklart "över-" och "underifrån"-perspektiv i detta. Alla skribenter kan inte tvingas gå in i diskussioner där de kanske blir hånade och där allt de skriver vrids och vänds emot dem. Visst är det bra om tidningar och andra arenor har nätansvariga som också kan delta i kommentarsdebatter. Men varje arena har naturligtvis rätt att sköta saken på sitt sätt, och hur som helst är det inte så enkelt som att hatkommentarer kommer sig av en slags "rättmätig" underdogvrede medan skribenter skyddas av en ointaglig maktposition.
Jag personligen kan känna mig maktlös när jag får kommentarer som uttrycker fördomar mot muslimer eller judar. Hur bemöter jag dem? Kommentatorerna i dessa fall vårdar sina föreställningsvärldar ömt, och jag å min sida är inte intresserad av att tulla på vad jag ser som nödvändiga moraliska grundståndpunkter. Diskussioner har faktiskt sällan lett någonstans annat än till yttrande av invektiv från båda håll. Troberg verkar närmast se skribenten, oavsett om det nu handlar om en artikelförfattare, en redaktör eller en bloggskribent, som någon som tålmodigt ska möta den andra, d v s kommentatorn, och tala med denna som en god och mild härskare - låt vara att hon använder uttrycket "värd" - ska tala med sina undersåtar. Alltså ungefär motsatsen till vad hon samtidigt öppet hävdar, nämligen värdet av jämlikhet mellan avsändare och mottagare.
Mottagaren kan vara någon som har ett starkt politiskt intresse av att vrida diskussionen i den riktning som nyttjar honom eller henne bäst. Och om denna riktning involverar hat mot någon specifik grupp, vad händer då? Det blir svårt att mötas "ansikte mot ansikte" så som Mikael Timm förespråkar i sin krönika i Kulturnytt. Hat kan uttryckas på många sätt och är oftast inte straffbart. Det uttrycks (surprise!) inte bara på nätet och för oss som tror på människors lika värde är och förblir det ett nödvändigt motmedel att tala emot det. Men det är ibland närmast övermäktigt när man hamnar i en kommentarssvärm som gör ner varje pip som inte passar den egna positionen. Alla är inte utrustade med oändligt ork och tålamod.
Det där goda mötet mellan människor, där vi verkligen lyssnar på varandra och ser varandra, är, let's face it, rätt sällsynt även under bättre förutsättningar än i ett kommentarsfält. Ibland vill man - jag - snarare utbrista som terapeuten Paul Weston i tv-serien In treatment (nu ungefärligen återgivet efter mitt minne): "Jag brukade tro på möjligheten av samtal, att den ena personen säger något som den andra personen lyssnar till, försöker förstå, reflekterar över och sedan ger relevant respons på. Nu tror jag inte på detta längre."
Ja, jag är personligen helt enkelt ganska rådvill när det gäller detta med näthat och kommentarsfält som spårar ur. Jag är övertygad om att jag själv inte alltid hanterat saken bra här på min egen blogg. En del bra tankar uttalades i ett inslag i Studio Ett, som man fortfarande kan lyssna på här. Dock reagerar jag på den liknelse som används för att beskriva omodererade kommentarsfält, där ingen ansvarig person går in och ger respons - man liknar det vid en skolgård utan vuxna. Mycket vore väl vunnet om både kommentatorer själva och de/vi som får kommentarer till att börja med ser alla involverade som de vuxna människor de/vi (oftast) är. Och för att återgå till Trobergs liknelse med den gode värden så motsvaras ju denne av den goda gästen, som inte spottar sin värd eller de andra gästerna i ansiktet. Troberg ställer krav på värden men glömmer att man måste kunna ställa krav på båda parter. Visst är det säkert så att många av dem som kommenterar upplever sig själva mer eller mindre maktlösa i förhållande till dem som har mediala plattformar. Men så fort de erbjuds en plats i denna plattform, möjligheten att kommentera, så är de inte längre maktlösa. De ingår då i en form av offentlig arena, de är en del av det som utgör samhällsklimatet, och har ansvar för hur de agerar där.

(Och om någon nu tycker att jag talar emot mig själv när jag nu inte ger möjlighet att kommentera helt anonymt här på bloggen - ni behöver inte alls logga in nånstans eller tala om vad ni heter, det räcker med någon form av pseudonym. Ni kan kalla er vad som helst från "Pissråttan" till "Lilla fröken solsken". Bara sålänge jag kan tilltala er med något om jag vill svara på kommentaren.)

Håralienation

2011-08-16T00:45:00.002+02:00

Medan Claude Gorettas fina film Spetsknypplerskan visas på Svt undrar jag över varför just detta att arbeta med andra kvinnors hår är återkommande för bräckliga, sönderfallande kvinnor på film. Carole i Polanskis Repulsion gjorde det också. Janice i Family Life berättar för sin psykiater om uppgiften att sopa upp hårhögar från golvet. Filmer från 1960- och 70-talet, då den här typen av arbete kanske bara precis var både typiskt för lågutbildade arbetarklasskvinnor och tacksamma exempel på alienerad och alienerande kvinnlig serviceverksamhet.
Håret och naglarna: de delar av oss som fortsätter växa efter döden. Delar av oss men avskiljbara och alltid på väg bort från oss. I Coenbrödernas The Man Who Wasn't There börjar Billy Bob Thorntons melankoliske frisör plötsligt och bittert filosofera över sitt yrke: här står jag och klipper bort delar av människor, sedan sopar jag upp dem och slänger dem tillsammans med allt annat avfall. I Herta Müllers roman Redan då var räven jägare vet byns frisör när det är dags för en man att dö - "när det blir så mycket avklippt hår från en man att det fyller en hel säck, en stampad säck." Men där är håret mer levande i golvhögarna än vad det är på männens huvud - på grund av kackerlackorna som kryper runt.

Hysteri på hospital

2011-08-06T14:23:00.000+02:00

Skriver idag i Expressen om artonhundratalets hysteridiagnos och kvinnorna på Salpêtrièresjukhuset utifrån en bok av Asti Hustvedt.

En recension och några länkar

2011-08-05T17:26:00.000+02:00

Idag recenserar jag Linda Olssons nya roman Det goda inom dig i Kristianstadsbladet.

Jag vill också passa på att lyfta fram några av de många som yttrat sig om det fasansfulla terrordådet i Norge och i den efterföljande diskussionen om hatretorik och gärningsmannens tankevärld. Naturligtvis först och främst Expo som i alla fall just nu listar sina artiklar och uttalanden i anslutning till dådet överst på hemsidan.
Rakel Chukri skriver bra i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas barnsliga oansvarighet och koppling till sajten Politiskt inkorrekt. Lawen Mohtadi sätter i Göteborgsposten fingret på en obehaglig förskjutning i senare års samhällsdebatt. Och Emma, slutligen, skriver lysande om vad uppmaningen "ta debatten" ibland kan betyda. (Jag tillhör förvisso dem som länge förespråkat att det SD och andra främlingsfientliga står för måste bemötas. Men det är ett problem att man från deras håll naturligtvis oftast inte egentligen vill ha debatt, snarare så många tillfällen som möjligt att uttrycka paranoida föreställningar, bedriva propaganda och vräka ur sig hat.)

Kommentar i Expressen

2011-07-14T12:38:00.000+02:00

Igår hade jag en kort artikel inne på Expressens kultursida angående Simon Wiesenthalcentrets anti-Malmö-rekommendationer och det inställda filminspelningsrekandet. Eftersom texten inte finns på nätet lägger jag ut den här:

Att det amerikanska Simon Wiesenthalcentret har bannlyst Malmö som resmål för judar, på grund av antisemitismen i staden, har nu resulterat i att en planerad filminspelning i regionen ställts in.
Hollywoodfilmen skulle nämligen ha ett judiskt tema. Mikael Svensson på Öresund Film Commission tänker hädanefter konsekvent ta upp saken när han talar med amerikanska filmbolag (Sydsvenskan 12/7). Man kan nästan höra hur det knakar i de associationsbanor som knyter samman judar och amerikansk filmindustri - och ilskan hos dem med antijudisk läggning som nu föreställer sig hur "judiska intressen" förhindrar möjliga arbetstillfällen i Skåne.
Wiesenthalcentret kan förstås inte lastas för antisemitiska tankemönster. Men de borde kanske ha lyssnat på Malmös judiska församling, vilken aldrig ställt sig bakom centrets rekommendation.
Fred Kahn, församlingens ordförande, har också alltid varit noga med att inte kollektivt skuldbelägga någon grupp för den judiska minoritetens situation i Malmö. Det är däremot vad som görs i filmbolagets mejl till Öresund Film Commission. Där sägs judar vara
mycket utsatta i södra Sverige "på grund av den stora och allt fientligare muslimska folkgruppen".
Brottsförebyggande rådets hatbrottsstatistik för 2010 visade på en minskning av antisemitiska hatbrott sedan "rekordåret" 2009. Det behöver inte nödvändigtvis utgöra en trend, och judar löper
proportionellt sett stor risk att utsättas för hatbrott. Antalet hatbrott mot muslimer hade däremot ökat, framför allt i Skåne. För många skånska muslimer ter sig kanske omvärlden allt fientligare.

Sydsvenskan fortsätter spinna på här historien med en serie artiklar. Idag uttalar sig Ilmar Reepalu, och lyckas i vanlig självcentrerad ordning se det hela som ett angrepp på honom - men i förlängningen också ett försök att tysta "personer som vågar kritisera staten Israel". Det är smått fantastiskt. Men hans vidriga retorik stöds ju av den större retorik som regelmässigt rubricerar frågor om antisemitism som "kritik av Israel". Igår hade så också tidningen en artikel inne - jag kan egendomligt nog inte hitta den på nätet idag - där det i den vidhängande faktarutan sades att hela Reepalukonflikten hade sin upprinnelse i kommunalrådets ställningstagande i Gazakonflikten. Så var det förstås inte utan det handlade om hans kollektiva skuldbeläggande av judar.

Inom parentes sagt, även om det är onödigt att påpeka: ett av många exempel på hur snett det tomma skramlandet om ett förment tabu mot att kritisera Israel egentligen träffar är en av gårdagens ledare i Expressen. Politisk kritik av Israel som inte är något annat än politisk kritik förekommer det rikligt av, utan att den som kritiserar nödvändigtvis utsätts för repressalier av den där bläckfiskliknande Israellobbyorganismen som härjar runt i det febriga antisemitiskt anstrukna paranoida medvetandet.

Om anonyma kommentarer och puritanismens sexualiserande blick

2011-06-24T13:22:00.009+02:00

Trots att det står i mina kommentarsregler att jag inte publicerar anonyma kommentarer får jag sådana ganska ofta. Vissa är otrevliga, andra hur trevliga som helst, vissa är mer utförliga medan andra är av kort utropskaraktär. Det är tråkigt att kassera dem. Jag skulle verkligen önska att ni som kommenterar anonymt skulle vilja sluta med det. Börja kalla er någonting. Ni behöver ju inte alls tala om vad ni faktiskt heter utan kan hitta på något, det kan vara vilken typ av signatur som helst. Jag vill verkligen kunna sätta ett namn eller åtminstone någon form av beteckning på dem som kommenterar. Det kanske verkar meningslöst eftersom jag ändå oftast inte vet vem det är, men jag finner alltså helanonyma inlägg irriterande som klådor man inte kan klia. Dessutom inbillar jag mig att det kan fungera som ett hinder för den värsta typen av hatkommentarer att alla tvingas ha åtminstone en signatur. Det är åtminstone halvvägs mot att tvingas stå för vad man skriver. Så snälla ni, skaffa er ett nick.
---------------------
Jonas Holmberg skriver bra och intressant idag om den svenska syndens väg mot något slags motsägelsefullt tillstånd mellan kvinnlig/feministisk sexfrigörelse å ena sidan och nypuritanism samt patriarkatets gamla hållhakar å den andra.
Ordet "nypuritanism" får mig osökt att tänka på Roland Poirer Martinsson och dennes kamp mot vad han tror att Pridefestivalen handlar om. Som bekant gick han nyligen ut i en krönika och deklarerade att KD, men helst också borgerligheten i stort, borde hålla sig borta från detta antiborgerliga jippo, anordnat av ett vänsteretablissemang "besatt av sex". Jag citerar: "Det har blivit extremt viktigt att hävda sexualitetens plats i det offentliga rummet, rätten att ägna sig åt det privata inför andra människor, att kräva tolerans för sin förmenta frigjordhet." Den debatt som följde blev högljudd, kanske inte helsjysst men också något förvirrad. Förvirringen beror på Poirer Martinssons egen oklarhet och förmåga att säga emot sig själv. I en debatt på radion höll han med gamle Prideräven Tasso Stafilidis om att Pride "inte i första hand handlar om sex". Ändå fortfar han med att argumentera för att Pride "företräder en syn på sexualiteten som jag anser är osund" och propagera för en gränsdragning mellan par som pussas på stan och dem som ses "grovhångla på bussen eller springa nakna Kungsgatan ner och vifta med dildos". Det är det sistnämnda, naturligtvis, som är kopplat till Pride.
Om detta kan man säga som en kommentator på Humanistbloggen: "Poirer Martinsson är otydlig med vad han argumenterar för (eller kanske snarare mot). Det är ju ingen som kräver rätten att knulla på stan. Det handlar om rätten att uttrycka sin identitet." Man kan också säga som Herr Klokbok: "Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som 'roliga kostymer under Mardi Gras'." Eller att

"det framgår tydligt att Poirier Martinsson inte förmår se skillnaden mellan sexualitet och sex." Eller: "Det handlar inte om sexualitet i första hand. Det handlar inte om sex. Det handlar inte om att ha sex offentligt. Det handlar inte om något 'kinky'." Och även om Poirer Martinsson försäkrar att han verkligen inte har något emot samkönade par som pussas offentligt kan man inte skaka av sig misstanken att det hela handlar om hur vissa sexuella läggningar översexualiseras.
Det ironiska med puritaner är att de ofta snarare bidrar till en sexualisering av det offentliga rummet än tvärtom. Poirer Martinsson lyckas verkligen sexualisera hela Prideparaden. Det är lite som när den helt asexuella övningskyssen mellan huvudpersonen och hennes väninna i öppningsscenen av den grekiska filmen Attenberg censurerades på Facebook. Någonting som inte är ett sexuellt uttryck blir lätt till det i den övernitiskt sippa - och i dessa fall homofobiska - blicken.

Käre Erik!

2011-06-17T17:02:00.000+02:00

(I det följande låtsas jag att Erik Armadillos text "Om sanningen ska fram" riktar sig till mig. Jag låtsas att jag är attraherad av honom och att vi inlett någon form av trevande kontakt. Ber redan på förhand om ursäkt för den snusförnuftiga och känslolösa tonen, som naturligtvis inte helt motsvarar hur det förmodligen låtit i verkligheten.)

Erik, din fråga är fel ställd. Om jag vill ligga med någon eller inte beror på om jag är upphetsad eller inte. Om jag är kåt, helt enkelt. Eller om personen ifråga lyckas göra mig kåt. Du hade säkert kunnat lyckas med det. De frågor du räknar upp handlar om hur jag skulle kunna se på dig som människa och är mer avgörande för huruvida jag skulle trivas i en längre relation med dig, frånsett eventuella starkare känslor jag kanske kunnat utveckla för dig. Men du är egentligen inte intresserad av en relation, det är ju uppenbart, utan bara av att få komma till så mycket som möjligt. Nå, det är synd att du inte klargjorde det direkt. Jag hade annars kanske kunnat tänka mig att vi skulle kunnat ses då och då bara för att ha sex, om vi passat ihop på det planet. Men som nu är måste jag säga att jag är besviken. Jag trodde, eller hoppades i alla fall, att du också var intresserad av mig som människa.
Det är ingen idé att vi fortsätter att ha kontakt. Men jag vill ändå försöka svara mer specifikt på det du skriver, jag hoppas att mina svar kan ge dig något.

Om jag lyssnar mer än pratar,
inte talar om mig själv
Det är alltid trevligast om det finns ett givande och ett tagande i ett samtal. I realiteten är det förstås svårt att hålla en absolut balans. Det brukar vara så att den ena är mer benägen att prata än den andra. Men man kan alltid försöka se till att ge den andra utrymme, om man märker att man själv tar upp allt. Eller tvärtom att ge lite input - eller avbryta den jäveln - om man plötsligt kommer på sig själv med att inte ha sagt något alls på en kvart. Om, dock, det är så att du aldrig pratar om dig själv, ja då skulle i alla fall jag som samtalspartner snabbt börja undra vem du egentligen är. Jag skulle nog börja ställa frågor.
Och om det är så att du bara försöker spela ett spel och faktiskt inte alls är intresserad av vad den andra människan säger, ja då ser jag ingen större mening med att fortsätta samtala. Inte någon längre stund iallafall.

Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Jag gillar inte folk som ljuger i onödan eller i andra syften än att underhålla.

Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.
Du behöver inte tala om ditt jobb om du inte vill. Det är upp till dig. Jag personligen kräver inte av andra att det ska gå bra för dem. Andra kanske är annorlunda. Du får väl själv försöka välja vilka värderingar du vill och kan anpassa dig till.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Dina tårar är inget du måste ge mig. Men ja, det är sjysst i en relation - vare sig det handlar om "bara" vänskap eller något annat - om den andre förmår inta rollen som stark när den ena är svag. I bästa fall är det roller som skiftar, för det kan förstås bli otroligt jobbigt om det hela tiden bara är den ena parten som är svag. Även det kan man förstås stå ut med om den andra parten är tillräckligt viktig för en, men det är slitsamt.

Spelar Sweet Home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
NEJ! Sluta omedelbart.

Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Det låter ju idealiskt, men hur många kan leva upp till det? Tror du verkligen att (hetero)kvinnor bara är någon slags kravmaskiner och är deras enda syfte för dig verkligen att sitta på det där du vill ha tillgång till för att få regelbunden sexuell tillfredsställelse? Jag känner mig förolämpad.

Om jag är alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.
Jag vet inte riktigt vad du menar med alfaman men om du i sängen brukar bete dig på ett sätt som egentligen inte passar dig så tycker jag du ska försöka sluta med det, för din egen skull. Om din nästa partner inte accepterar det beteende du faktiskt vill ha så kanske hon inte är rätt för dig.
Att aldrig bråka verkar suspekt för mig. Personligen skulle jag förmodligen i längden bli oerhört uttråkad i en relation helt utan bråk, och om det bara vore jag som bråkade skulle jag verkligen undra vad som egentligen (om något) rör sig inuti den andra människan.

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Det där med svartsjuka är något väldigt svårt och komplicerat, och något som naturligtvis både män och kvinnor kan ha problem med. Om du är väldigt svartsjuk och uttrycker ägandebegär gentemot din partner är det naturligtvis något som kan vara besvärligt att hantera för henne. Men vad tråkigt och torftigt att du bara förmår se det utifrån aspekten om huruvida du ska "få" ligga eller inte.

Om jag inte är så macho,
men försvarar dig ändå.
Sounds good to me. Jag förväntar mig som regel av både vänner och partners att de försvarar mig mot eventuella angrepp. Och jag förväntar mig av mig själv att jag gör likadant.

Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.
Se svaret ovan angående lögner. Lögner i samband med den här typen av manipulation är förstås ännu mer förkastliga. Är detta den typ av människa du vill vara?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Lögner igen... av en typ som skulle omöjliggöra varje form av intressant samtal med dig.

Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Av ren artighet får man vara så god att fejka ett intresse för den andra personen ibland även då sådant intresse inte finns. Det gäller för både män och kvinnor och i de flesta former av relationer. Men om du faktiskt aldrig är intresserad av vad den andra människan gör, är det då verkligen någon du vill umgås med?

Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Även här kan det vara sjysst att fejka ibland. Men om du alltid skulle skratta när jag försöker vara rolig fast du faktiskt inte tycker jag är rolig kanske det är sjysstast av dig att sluta med det. I min personliga erfarenhet är det dock så att om man verkligen tycker om en person tenderar man också att tycka den är rolig, åtminstone ibland, även om den inte har ståuppkomikerkvalitet.

Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Nej.

Och så huvudfrågan:
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram.Den är som sagt fel ställd. Men vad är sanningen egentligen? Jag vet ju inte vem du är, förutom att du är någon som vill ha sex. Och då återkommer vi till vad jag skrev i början av detta brev.

Farväl för alltid och lycka till med nästa!
din Charlotte

Det mest outhärdliga

2011-06-05T14:58:00.001+02:00

Knapp vinnare i den måttligt populära tävlingen om "bäst svartast och utvägslösast film" här i bloggens högermarginal blev, välförtjänt, Michael Hanekes Den sjunde kontinenten.
Egentligen är det inget märkligt att uppskatta "feelbadfilm", ändå blir det lätt så att man tar tar udden av det hela genom att samtidigt distansera sig ("ja hehe jag är väl lite av ett pervo som vältrar sig i ångest håhå"). Det finns många sätt att använda sig av konst men ett, som sannerligen inte är mindre legitimt än något annat, är att den kan hjälpa en "fejsa sina demoner", som det heter i en artikel om Rocky och Martin Kellerman i DN.
Nu tycker jag väl inte precis att just Rocky/Kellerman är den som "fejsar allas våra demoner". Jag har svårt att se några demoner där överhuvudtaget - snarare sånadär lite smågulliga plastankor med horn och huggtänder. Om Rocky representerar "vår tids ångest" är det en rätt grund uppblåsbar bassäng vi plaskar runt i, inte precis något farofyllt hav. Haneke skulle bättre platsa i den beskrivningen, alltså som den riktiga demonfejsaren - även om han ibland har en tendens, tycker jag, att låta helvetet vara de andra, de där små och stora borgarna i vars skara han inte riktigt verkar villig att räkna in sig själv.
Den sjunde kontinenten är, hursomhelst, otäck och svåruthärdlig på riktigt. Till skillnad från en Rockystrip om de triviala smårädslor man kan uppleva i samband med att bjuda hem folk på fest.

"Israel is a pain in the ass"

2011-06-01T20:08:00.002+02:00

På något sätt lyckades Lars von Trier, mitt i sitt tvångsprovokatoriska babblande under den där olycksaliga presskonferensen i Cannes, tämligen precist uttrycka det neurotiska förhållningssätt som är så vanligt i Vår Tid i fråga om det där med judar och antisemitism: "I am very much for Jews... no, not too much, because Israel is a pain in the ass..."
Klart man inte är antisemit... Ingen är antisemit numer, och att hävda att någon skulle vara det - med stöd av aldrig så många citat - ja det är minsann förtal, i alla fall inte något som ska få stå oemotsagt. Nej, det är klart att man inte har något emot judar. Men Israel... ja, Israel är väl ändå en riktig böld i röven. Och så fort "Israel" kommer in i bilden är det som om ett raster automagiskt förvandlar vilken utsaga som helst till politisk kritik orelaterad till antisemitism. Vad var det von Trier sade? Jo, att han gillar judar väldigt mycket... nej, inte så himla mycket, för Israel osv... Men i Gunnar Rehlins översättning för TT/Spektra sade han "jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik". Ja, när det är tal om Israel eller om "sionism" så kan man komma undan med det mesta.
Oavsett om det sker i en antisemitisk kontext eller inte passerar demoniserande påståenden om Israel ofta utan att ifrågasättas. När den intellektuella superstjärnan Judith Butler förra veckan höll föreläsning på Nobelmuseet hävdade hon, med anledning av en fråga från publiken angående hennes syn på reproduktiva tekniker, att "lesbiska kvinnor i Israel får hjälp att bli gravida eftersom detta ingår i en rasistisk strategi att stärka den judiska rasen". Själva föreläsningen andades förvisso skönhet i dess radikala retorik om samlevande och nödvändigheten att utan egenintresse ta ansvar för och ge plats samt tillförsäkra materiell överlevnadsmöjlighet även åt den nästa man kanske inte egentligen vill ha i sin närhet. Men genom förankringen i Israel/Palestina-konflikten blev den också till ytterligare ett inslag i en ensidig anti-israelisk demonisering. Den som ska sätta den andres intresse före sitt eget är entydigt den judiska/israeliska sidan. Butler kritiserar filosofen Emmanuel Levinas för att denne ser sin moral som omöjlig utanför en judisk-kristen sfär, och har förnekat palestiniern sitt ansikte. Det är en kritik som inte är svår att ta till sig. Men i hennes eget tal framträder egentligen inte den palestinska/arabiska sidan som ett subjekt i sin egen rätt. Det är bara den judisk-israeliska som intresserar henne; konflikten tycks fullständigt ensidig. Som så ofta när mellanösternkonflikten är på tal tycker man sig vara förflyttad till och fast i 1948, fast i ett 1948 där enbart den israeliska sidans aggressioner mot palestinier existerar och omkringliggande länders föregående och samtidiga pogromer mot och fördrivning av deras judiska befolkning inte äger rum. Butlers oförsonlighet gäller den judiska statens själva existens, vilken för henne blir till en stor katastrof och en den moderna tidens vattendelare - ett förfall till en värld som producerar statslösa, un-chosen people, utan rättigheter och människovärde. Själv vill hon som judinna hellre identifiera sig med dessa de un-chosen hellre än the chosen people - tvivelsutan ett populärt budskap i ett icke-judiskt sammanhang där Israel ju är en hopplös pain in the ass.
Efter Butler blev författaren Amos Oz Sverigeframträdanden en skönt svalkande kontrast. Oz må vara något av en trivselfarbror som sprutar till synes till-inte-särskilt-mycket-förpliktigande humanistiska floskler omkring sig gällande konflikten. Men det behövs någon som målar i gråtoner och påminner om att majoriteten av såväl israeler som palestinier idag accepterar och vill ha en tvåstatslösning - någon som överhuvudtaget tänker "lösning" istället för "apokalyps" och "undergång".
Några av de kritiker som recenserade Oz senaste bok har dock tänkt "undergång". Det är "i fallet 'Lantliga scener' svårt att låta bli att tolka den gnagande oron i paradiset som en bild av hur samhällets förträngda oförrätter hotar att komma upp till ytan, hur den sköna värld som skapats bygger på en mörk grund och kanske är dömd att försvinna" skriver exempelvis Ann Lingebrandt i HD. Nå, vi kritiker och läsare har förstås rätt till våra tolkningar, även de allegoriska som Oz själv så starkt ogillar. Men jag kan inte låta bli att oroas över den lockelse som bilden av israelisk undergång tycks utöva.

Femininum

2011-05-30T15:37:00.003+02:00

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.

Den galna galna lesbianen

2011-05-28T14:48:00.005+02:00

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):

Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:

Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.

Goldman, kärlek, underkastelse och självkritik

2011-05-20T08:55:00.001+02:00

Jag var inget vidare positiv till Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen, som jag recenserar i Kristianstadsbladet idag. Man känner sig lite elak när man skriver en så pass negativ recension, och därför är det ganska skönt att se att andra varit mer positiva - samtidigt som jag inte förstår kvinnliga, även feministiska recensenter som så bejakar den kvinnliga självuppgivelse Goldman hyllar.
En recensent som är kritisk mot boken men på helt fel sätt är, tycker jag, Maria Nyström i UNT. Här verkar själva det lidande Goldman (ändå) skildrar utlösa en slags ogint ogillande hos läsaren. Det gråts för mycket. "Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes 'tillstånd'." (Katja är alltså namnet på bokens huvudperson.) Alltså jag må vara en naiv läsare som i alla tårar och i hopkurandet under skrivbordet ser en enkel beskrivning av ett sammanbrott. Jag kan intyga Nyström att det är fullt möjligt att mitt i vardagen drabbas av aldrig sinande tåreflöden, de kan pågå under år, och vad gäller att sitta under skrivbordet så påminns jag om hur jag själv en gång satt under ett bord (matbord dock) och pep av ångest. Inte för att "markera mitt tillstånd" utan för att vissa tillstånd helt enkelt kan göra att man beter sig så, helt galet va!, kryper ihop på marken eller golvet i förtvivlan, krälar runt på alla fyra för att man inte förmår hålla sig upprätt varken i bokstavlig eller bildlig talan.
Att Nyström dessutom ser en "besatthet av män" och en "narcissistisk oförmåga att älska" visar väl mest att hon inte läst ordentligt. Huvudpersonens sorg i samband med att maken lämnar henne handlar ju inte om besatthet utan om insikten att hon faktiskt aldrig riktigt älskat honom, inte "på riktigt". Vad gäller känslorna för terapeuten är nog besatthet det rätta ordet men det handlar ju också som en närmast självförintande underkastelse som rimmar illa med narcissism.
Själv kom jag att tänka på relationen mellan en sektledare och dennes proselyt. Så gjorde även Karl Johan Nilsson i Helsingborgs Dagblad.
Men jag kanske inte borde använt ordet "veckotidningsform".
-------------------------------------
Apropå självkritik och brist på densamma skriver Liv Strömquist oerhört roligt och träffande i Efter Arbetet om offerkoftebegreppet och vem som verkligen skulle kunna sägas bära den där omspunna koftan.

Amos Oz och Svansjön

2011-05-18T10:31:00.001+02:00

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.

Tre schlagerdängor, fyra attackhanar

2011-05-15T12:58:00.006+02:00

Det var en väldigt tråkig låt som vann eurovisionstjosan, ja så är det ibland. Men ändå kul att festivalen hålls på en så exotisk plats som Baku nästa år.
I övrigt tycker jag den tydligaste trenden i ESC i år var det starka inslaget av "jakt och attack"-haneutspel. Med Rysslands Alexej Vorobyov som värsta representant. Det var rena våldtäktsscenariet som den självförälskade unge ryssen spelade upp:

I choose my words like wise men do
And tonight I'll get you right
I rule my world like great men do
And I fight, I fight for mine
/..../
Oh oh.... I'm coming to get you
Oh oh... I'm running, I'm coming for you
Oh oh... I'm gonna get you
I know you, you want me to
/..../
If you really want to have fun tonight
Just scream
Oh oh oh... oh oh yeah... oh oh oh...
I know you want me to

Glädjande nog kom den här lille machogalten bara på sextonde plats.
Bättre gick det ju för Eric Saade, som körde en lightvariation på samma tema:

Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say, you will one day
I can say, you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular

Hm, jag tolkar det mer som ett hot än ett löfte.
Jag vill egentligen inte vara alltför elak mot den irländska tvillingduon Jedward, de var ju faktiskt roliga, mer schlager-Devo än schlagerdivor. Och deras text är lite mer originell - här är det "You’re saying yes when it is no, no, no, no" istället för tvärtom. Men alltså, i slutändan är det samma gamla tragiska spel här som annorstädes, och det centrala budskapet:

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone

Well well.

Mina personliga favoriter i år: Serbien, Tyskland, Österrike och Bosnien/Herzegovina. Det gick väl hyfsat för dem, två stycken bland de tio översta. Jag är i hyfsad takt med världen.

Uppdatering: nja, det är förstås inte bara kul med Baku nästa år (med anledning av detta och detta).

Den traditionsenliga FLM-reklamen och annat intressant

2011-05-05T13:05:00.001+02:00

Igår fick jag hem det tolfte och senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film. Detta nummer har inte bara tidskriftens hittills vackraste omslag utan är dessutom ovanligt vältimat med sitt fokus på "filmiska frihetsdrömmar i Egypten, Tunisien, Algeriet och Libanon". Eva af Geijerstam skriver om Tunisien och Algeriet, Jonas Holmberg om Libanon och Wael Khairy om Egypten. Khairys text är född ur revoltyran och jag hoppas att den entusiasm som artikeln uttrycker inte ska visa sig ogrundad. Den avslutas starkt:

När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerande hemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. "Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig."
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. Det var de som tog ställning och marscherade i miljontals. Det var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.

Naturligtvis medverkar även jag i detta nummer, som jag nästan alltid gör. Denna gång skriver jag om de olycksaliga systrarna Papin och deras filmiska/filosofiska genomslag. True crime!
-------------------------------------------------
Meanwhile fortsätter dessvärre följetongen om Facebooks vedervärdiga bildcensur.
-------------------------------------------------
...och avlutningsvis vill jag apropå att Patti Smith glädjande fått Polarpriset påminna om ett gammalt blogginlägg där jag hyllar hennes armhålor.

Det handlar om konsekvenserna, inte motiven

2011-05-04T13:46:00.010+02:00

Kritiken mot sjukförsäkringsreglerna är inte seriös, menar Malin Lernfelt i GP. Den målar ut alliansregeringen som ond och fokuserar på enstaka fall.
Vem är det då som inte är seriös? Regeringens eventuella ondska är ju inte relevant överhuvudtaget. Kritiken gäller i första hand systemets konsekvenser - ja, just för enskilda människor eftersom den enskilda människan är det väsentliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man försäkrar att "Regeringen vill ju väl!" och skyller allt på den tidigare socialdemokratiska regimen (som man samtidigt svartmålar) så länge människor drabbas av regler som inte fungerar och som orsakar ett helt oskäligt lidande för, ja, individer (brukar det inte vara individen som ska vara i fokus för borgerliga?). Lernfelt är indignerad över den läkare som i Svt Debatt "i falsett" skrek ut frågan om "man måste vara socialdemokrat för att vara mänsklig och empatisk?" Det hade varit mer sympatiskt om hon blivit indignerad över vad som var det väsentliga i läkarens kritik, nämligen hennes vittnesmål om de många - fler än en handfull - som far illa och ibland inte ens orkar leva under det nuvarande systemet.
När Lernfelt klagar över att kritiken skulle handla om en liten mängd enstaka fall bortser hon också från hur media fungerar. Man vill som oftast ha ett enskilt fall, en klar protagonist, att fokusera på. Men de enskilda fallen har blivit många nu. Ännu fler är de som känner någon drabbad eller har någon av dem i vår närhet. En vän till mig, som har en väldigt konkret fysisk sjukdom (varken cancer eller hjärtfel), var illa ute men för honom ordnade det sig efter den första korrigeringen av reglerna. Det är just de protester Lernfelt dömer ut som hysteriska som gjort att systemet nu setts över i två omgångar. Men uppenbarligen räcker korrigeringarna inte till.
"Det är inte (...) svårt cancer- eller hjärtsjuka som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser" skriver Lernfelt och lyckas både osynliggöra andra grupper samt misstänkliggöra människor med smärt- och ångesttillstånd genom att karakterisera dessa som "diffusa". Tycker hon att kronisk migrän är en diffus diagnos, f ö? Ett av de fall som togs upp i Debatt handlade just om detta. Jag undrar om Lernfelt verkligen lyssnade på det som sades.

Krauss och andra tips

2011-04-27T12:30:00.001+02:00

Jag recenserar idag i Kristianstadsbladet Nicole Krauss nya roman Det stora huset.
---------------------------
Margareta Flygt talade i radioprogrammet OBS! igår om den nazistiske affärsmannen François Genouds verksamhet under efterkrigstiden.
---------------------------
Flera intresseväckande artiklar har på sistone berört frågan om nödvändigheten av inre skrymslen och hemliga rum. "Utan hemligheter är man ingen", skrev Ann Heberlein i DN i början av månaden. Ungefär samtidigt publicerades en understreckare i SvD av Merete Mazzarella om otrohetsaffärer inom litteraturen, där den hemlighållna utomäktenskapliga förbindelsen blir just ett hemligt rum i vilket (som i Victoria Milan-sajtens träffsäkra men naturligtvis cyniskt exploitativa reklam) "livet blir levande". Idag skriver Anita Goldman i Expressen om historikern Eva Österbergs nya bok Tystnader och tider. En bok om "påtvingad och självvald tystnad" Recensionens sista stycken:

Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting.
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.

Facebookcensuren fortsätter

2011-04-24T17:51:00.001+02:00

En vän fick just sin profilbild, en fin bild av Tom of Finland, bortplockad på Facebook. Den censurverksamhet som Kulturnyheterna rapporterade om förra veckan fortsätter alltså.
Toleransnivån tycks, med tanke på bortplockandet av bilden på en romantisk och påklädd kyss mellan två män, vara lägre i fråga om homosexualitet. Även om Facebook ångrat sig i fråga om just den bilden har signalen gått fram. På Tom of Finland-bilden i frågan finns ingen penis i sikte, även om det framgår tydligt att det är en erotisk situation som skildras (och det är inte bara två utan tre personer involverade, herreminje!). Inte syns det mycket penis på den censurerade Mapplethorpebild Kulturnyheterna rapporterar om heller. Den bilden är inte heller direkt erotisk överhuvudtaget.
Men oavsett huruvida censuren slår blint mot alla eller är striktare mot vissa grupper är den naturligtvis oacceptabel.
På mig har den bara effekten att jag inte vill finna mig i att bli så absurt begränsad. Jag använder nu Tom of Finland-bilden som min egen profilbild. Never give up, never surrender.

Kulturpolitik yey

2011-04-21T13:43:00.002+02:00

Att kulturpolitik inte är något som vinner val är en gammal trist hävdvunnen uppfattning. Men att det ändå är något som kan engagera vet varje bloggare som diskuterat kulturpolitiska frågor och kommit in i infekterade diskussioner i kommentarsfältet, varje middagsgäst som erfarit hur frågor om kulturstöd kan förstöra den fina vinstämningen vid bordet och, förstås, varje populistisk politiker som försöker spela på "anti-elitistiska" folksträngar i syfte att öka sin popularitet.
Under flera år nu har kulturpolitiken sagts kunna vara en dark horse som mot alla odds kan komma att löpa upp till en tätposition bland vattendelande politiska frågor. Så är det ju också faktiskt något som inte bara berör en liten randgrupp skäggapor och batikhäxor utan bor i själva hjärtat av det som utgör människo-, medborgar-, demokrati- och livssyn.
Att Håkan Juholt som nytillträdd s-ledare nu går ut i DN-debatt med en stridsartikel om just kulturpolitik tycks bekräfta den ökade betydelsen av just detta politikområde och det är oerhört glädjande. Han gör det dessutom bra (jo, jag förstår att han nog inte skrivit själv men det spelar ju mindre roll). Visst är det floskelvarning på formuleringar om att utrusta "människor med vingar" och "uppmuntra till eget skapande genom hela livet". Men så befriande att Juholts text uttrycker en helt annan attityd gentemot kulturarbetare än den styvmoderliga eller närmast sadistiska som förebrår dem för att de inte är vad de inte är, d v s pengagenererande entreprenörer, respektive relegerar dem till overkligheten. Här sägs istället att man vill stå upp för en kulturpolitik som "respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för."
Men det viktigaste i texten är naturligtvis värnandet av själva kulturområdet som något essentiellt och sär-artat - "måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?"
Ja jag är så glad för den här texten att jag helt enkelt vill avsluta med att citera dess sista stycken:

"Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.

Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.

Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.

Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Ett annat Sverige är möjligt."

Gammalt depp återupptäckt

2011-04-18T22:58:00.001+02:00

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering: I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

Ungern

2011-04-13T21:19:00.003+02:00

En repressiv medielag, hård styrning av kulturlivet, galopperande antisemitism, antiziganism och stämpling av intellektuella som "smutskastare" - det tycks vara läget i Ungern idag. I förra veckan anordnade Svenska Pen en ungersk afton, och Ola Larsmos beskrivning av kvällen är skrämmande läsning. Att det finns de som under förevändning att "skydda yttrandefriheten" och värna sitt hemland (mot vad? olika personers vittnesbörd om deras personliga upplevelser av gårdagens och dagens Ungern?) försöker skrämstyra vad som sägs och sker på en författarafton i Sverige vittnar om den slags kollektiva hysteri som alltid vänder sig mot minoriteter och/eller oliktänkande och utser dem till farliga häxor. Samma anda kan man se i kommentarerna till Svante Weylers intervju med Imre Kertész i Expressen. Weyler har för övrigt saxat lite ur Volker Hagedorns mer extensiva artikel om ungerskt kulturliv.
En av de ungerska kulturpersonligheter som befinner sig under tryck är filmregissören Bela Tarr. Han har yttrat hård kritik mot regimen och sedan tagit tillbaks kritiken samtidigt som han förklarat att det inte är möjligt att vara kritisk i Ungern utan att utnämnas till förrädare. Den ungerska premiären på Tarrs senaste film The Turin Horse (A torinói ló), som han sagt ska vara hans sista, har ställts in.

En ny roman

2011-04-11T09:37:00.000+02:00

Jag tyckte mycket om Yiyun Lis roman De hemlösa. Det gjorde även Paulina Helgeson i SvD och Nina Lekander i Expressen.

En förflugen tanke

2011-04-10T16:31:00.003+02:00

I veckan publicerade Ulrika Westerlund och Emelie Mire Åsell en debattartikel i Expressen, där de beskrev resultatet av en studie om HBT-personen som säljer sex (dock saknas hänvisning till var själva studien kan läsas). De skrev bland annat:

Hälften av dem vi pratat med upplever lagen som ett stigma som hindrar dem från att söka stöd för att antingen få ett så tryggt liv som möjligt som sexsäljare, eller för att lämna sexsäljandet bakom sig. Ingen uppger att lagen har hindrat dem från att få tag i köpare.

Som ett brev på posten eller mail i inboxen kom sedan en debattartikel på Brännpunkt av Ebon Kram, Gudrun Schyman m fl, där det förespråkas att sexsäljare ska ges bättre möjligheter att lämna sysslan - genom att de ska betraktas och behandlas som brottsoffer:
alla personer som köps i prostitution är offer för sexköpsbrottet. Detta skulle ge dem målsägandestatus och göra deras rätt till skadestånd och andra former av kompensation otvetydig. Utöver att göra sexköpare och kopplare ansvariga gentemot dem de utnyttjat skulle detta också finansiellt hjälpa personerna att lämna prostitutionen.

Som vanligt tas från detta håll ingen som helst hänsyn till skillnader i situation, inställning mm mellan olika sexsäljare/sexköpare. Men det är förstås positivt att man uppmärksammar det bisarra i en situation där en verksamhet olagliggjorts samtidigt som de som befinner sig i den inte får hjälp att lämna den. Att Westerlund/Åsell funnit att lagen rentav kan uppfattas som ett direkt hinder för att lämna verksamheten är dock intressant och något jag hade velat veta mer om.

Tänk om det helt enkelt hade kunnat vara så att jag, om jag varit sexsäljare i tio år och nu velat lämna detta bakom mig, kunde stega in på arbetsförmedlingen, säga som det är och bli hjälpt genom att förmedlas ett annat arbete. Utan rädsla för negativa återverkningar eller diskriminering.
Men detta ter sig idag så utopiskt att det känns barnsligt att ens uttrycka en sådan föreställning.

Iran, kvinnor och film

2011-04-09T12:31:00.003+02:00

Liten rapport i Kvällsposten från årets IFEMA-festival i Malmö.

Filmer som kan släcka solen

2011-04-04T14:29:00.000+02:00

Som några har noterat kör jag nu en feelbadfilmomröstning i bloggens högermarginal. På mystiskt vis har datorn dock spelat mig ett aprilspratt, och flera röster har försvunnit. Bland andra ett par på Saló.
Saló är också en av de filmer som finns med på "den modiga lilla grisen" Jonas (och Kristofers) feelbadfilmlista. Där finns flera intressanta tips. Men vad gör en kitschfilm som Dancer in the Dark mitt i all konstnärlig misär? undrar jag. Undrar också över populariteten av den hatiska dokumentärfilmen Dear Zachary i kommentarsfältet. En film som förvisso gestaltar sorg men också ett primitivt hämndbegär mot en kvinna som demoniseras på alla plan, inte bara på grund av de handlingar hon utfört utan också för att hon (förskräckligt nog!) var tolv-tretton år äldre än sin pojkvän, redan hade barn och brukade tala om sex med opassande frispräkighet. Jag förundras över att Svt köpte in filmen.
Självklart tycker jag att mitt eget urval av misärfilm är bäst (duh!) - det är filmer som inte bara frestar på tårkanalerna (fast ibland är misären så total att inte ens tårar kan ge en lättnad) utan också är god filmkonst. Men jag glömde förstås några kandidater. Alltid glömmer man några kandidater. Jag glömde ju Herzogs Stroszek. Och visst hade jag också kunnat ha med Breillats Fat Girl, som Johan Hilton nämner i sin blogg på Expressen.
Hur som helst är jag glad över att det uppenbarligen finns många feelbadfilmkonnässörer därute. Jonas har för övrigt fortsätt hypen genom att utlysa en rolig tävling.
Ps. Är du självmordsbenägen rekommenderar jag dock inte att du av ren nyfikenhet tar dig för att kolla in de här filmerna, om du inte redan sett dem.

Texter om reality-tv

2011-03-24T11:30:00.001+01:00

- Jag har skrivit en essä om tv-dramatik med dokusåpetematik (Tidningen Kulturen)

- Elin Grelson har skrivit två texter om tv5:s nya satsning Jobbjägaren (Göteborgsposten och Aftonbladet)

Kajsa Ekis Ekman och konsten att pervertera

2011-03-22T19:57:00.002+01:00

Att läsa Ekis Ekmans bok Varat och varan tog mig lång tid. Inte för att den är särskilt svårläst eller särskilt tjock, utan för att den väckte en sådan frustration hos mig att jag för själsfridens skull (själsfriden är bräcklig just nu) blev tvungen att lägga den ifrån mig efter var och varannan sida.

Jag har ingen förståelse alls för det närmast unisona hyllandet av boken. Författarinnans analys har sagts vara ”knivskarp”, hennes ursinne "disciplinerat" och demaskerande. Men vad jag ser i texten är en närmast genomgående demonisering och pervertering av perspektiv som inte passar författarinnans svartvita världsbild. Och redan i andra meningen ser jag en verklighetsbeskrivning målas upp som jag är minst sagt undrande över.

Den andra meningen lyder: ”Sedan 1998, då ILO, International Labor Organization, rekommenderade stater att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien gått denna väg.” Bilden är tydlig. En organisation som har som uppgift att verka för arbetares bästa uppträder här istället som en snöd agent i statshallickpatriarkatets tjänst. Men när jag letar efter uppgifter om ILO:s rekommendation hittar jag bara hänvisningar till denna rapport. Och ett uttalande där det sägs att det inte ankommer på ILO att utfärda rekommendationer gällande lagstiftning. Några sidor senare hänvisar Ekis Ekman till rapporten i en fotnot. Den blir där till den tunna moraliska fernissa som ILO använder för att maskera över sin ruttenhet med: ”När ILO förespråkade en legalisering av sexindustrin 1998 var deras huvudsakliga argument att stater kunde tjäna pengar på en lukrativ industri. Men för att kunna hävda detta var det ju nödvändigt att prostitution också legitimerades moraliskt. /.../ Genom att döpa om prostitution till sexarbete, förklara att det kunde vara resultatet av ett fritt val, att samhället måste 'erkänna individens rätt att arbeta som prostituerad' och istället arbeta för bättre arbetsförhållanden, gav ILO regeringar moralisk legitimitet att tjäna pengar på prostitutionen.” Citatet sägs i den vidhängande fotnoten komma från sidan 15 i studien. Återigen ges ingen övrig hänvisning till något uttalande från ILO:s sida. Och citatet hör i själva verket till denna mening i studien – en mening som berör ”The 1949 Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others”: ”The Convention views a prostitute as a victim; it does not recognize the right of an individual to choose to work as a prostitute.”

Att citera innebär alltid att skära ut en bit text ur ett större sammanhang. Sammanhanget i detta fall är en diskussion om olika sätt att se på sexindustrin/prostitution; inte, som man kan tro av Ekis Ekman, en argumentation för individens rätt att sälja sex. Man skulle kunna ursäkta henne med att det faktiskt är så att rapporten i det stora hela uttrycker en negativ hållning till förbudslinjen. Men problemet är att Ekis Ekman gör den till ett entydigt led i en ondskefull agenda. Rapporten, vars huvuddel finns för var och en att läsa på nätet, är i själva verket tämligen mångfasetterad och passar inte in i författarinnans svartvita världsbild – det hon gör är att reducera den, underordna den en ond vilja som förutsätts snarare än visas, och därmed förvrida den.

Denna förvridning, eller pervertering, är genomgående i hur Ekis Ekman tar sig an sina meningsmotståndare och ja, alla som inte delar hennes syn på lagstiftning och prostitution/sexarbete. Hennes arroganta demonisering tar sig stundvis tämligen barnsliga drag, som då hon kallar debattörer som Petra Östergren och Susanne Dodillet för ”prostitutionsförespråkare” och förlöjligar dem för att de, som hon anser, hyllar ”horan” som kvinnoideal. Hennes sätt att resonera visar bara att hon faktiskt inte förstått vad de författare hon angriper egentligen diskuterar – nämligen vad som ska tolereras och hur man ska handskas med ett fenomen som finns, inte hur man (eller rättare sagt kvinna) ska vara.

Även de som arbetar med skadereducering och förbättring av den situation som råder inom sexarbete/prostitution hånas friskt och det hand i hand med en bristfällig logik. Prostitution är en farlig och utsatt syssla där dödligheten är hög, påpekar E E och anklagar personer med skadereducerings/legaliserings/avkriminaliseringsperspektiv för att inte ha begripit detta. Samtidigt angriper hon Malmö stads prostitutionsrådgivning som delar ut kit till sexsäljare bl a innehållande larm.

För Ekis Ekman kan det nämligen inte finnas någon genuin omsorg om sexarbetares situation bland dem som inte delar hennes perspektiv. Nej, de arbetar i själva verket i männens/torskarnas/hallickarnas tjänst. Via en annan författare berättar hon om hemska australienska Scarlet Allience, en av dessa sammanslutningar för sexarbetare som enligt Ekis Ekman egentligen inte finns, och hur de ska ha rått kvinnor i prostitution att ”stanna och fortsätta hetsa upp en våldsam man”. Det låter förfärligt men är inte riktigt vad jag finner när jag tittar på det material som finns på organisationens hemsida. Där ges istället bl a rådet att söka lämna platsen snabbt om kunden visar våldsamma tendenser.

Författare som citerar sexabetare som säger sig själva ha valt sin syssla och inte vilja lämna den ger enligt Ekis Ekman bara uttryck för sina egna hållningar. De har ett romantiserande perspektiv som egentligen förnekar horan hennes mänsklighet, genom att s a s hålla kvar henne i hor-positionen. Men vad är då Ekis Ekmans eget perspektiv? Ja, hon förnekar snarast sin egen subjektivitet genom att framställa sig som allvetande. Vissa av de citat hon visar fram som exempel på en cynisk förnekelse av offersituationer är onekligen bestickande, främst när det gäller situationer som inbegriper barn. En rapport från Australien gällande kommersiell sexuell exploitering av barn inleds med en beskrivning av en utnyttjandesituation som Ekis Ekman menar är alltför förskönande. Det må hon ha rätt i, men när hon tar sig för att själv beskriva vad som hände (”Männen tog med sig Peter hem, våldtog honom hela natten och lämnade 50 dollar på sängen”) undrar jag verkligen var hon har fått sin information ifrån. Inte var hon väl där? Ingenstans hänvisas det till att Ekis Ekman själv skulle ha talat med barnet ifråga eller någon annan som varit involverad.

Varat och varan är från början till slutet en djupt ohederlig bok som fuskar bort allvarliga frågor om synen på offerskap och förtingligande av människor. Jag slutar helt enkelt att tro på författarinnan redan efter ett par sidor. Flera av dem hon angriper har också gått i svaromål. Det gäller även för den del av boken som handlar om surrogatmödraskap. Tyvärr har väl det överlag positiva mottagande boken fått dock gjort att de demonstämplar Ekis Ekman delat ut ändå kan ha bränt sig in i köttet.

Söndagstips

2011-03-13T17:53:00.004+01:00

Jag gillar inte sajten Newsmill något vidare. Jag gillar inte själva idén med köpta debatter, jag gillar inte den moraliska nihilism som gör att högerextremister och rasister tillåts presentera sig själva och sprida sitt hat som vore de vilka seriösa debattörer som helst, och framför allt gillar jag inte den hjärnlösa "millnings"-grejen.
Jo, jag har själv skrivit på Newsmill en gång men det lär inte hända igen.
Dock är det så att jag fortfarande går in där och läser ibland. Tyvärr har ju sajten blivit en rätt central offentlig arena. Nu ligger också en sändning av en intressant debatt om religion och respekt ute där, jag hittar ingen direktlänk men änsålänge ligger filmen på förstasidan (man får scrolla ner lite).
Debatten är (som sagt) intressant, även om det som så ofta när det gäller frågan om respekt för trosuppfattningar egentligen saknades en part som uppfyller den plats frågorna trots allt kretsar kring - den dogmatiskt troendes plats, den som är positiv till lagar mot blasfemi och/eller motståndare till det sekulära samhället. Det är lite som i de upphetsade diskussionerna om "mångkulturalism" och "identitetspolitik"; den fiende som åberopas syns och hörs sällan på nära håll.
Hursomhelst, mina sympatier i debatten på Newsmill ligger främst hos Ann Heberlein, trots att jag inte är troende själv. Och det gladde mig att hon var modig och rak nog att inleda med att erkänna ett par tillfällen då hon själv brustit i respekt under debatt. Ett av dessa tillfällen var hennes fetma-attack. En incident hon också skriver om i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (för övrigt en stark depressions-skildring) men där far ut i otidigheter mot sin debattmotståndare. Att hon gör det där får väl ses som en konsekvens av just det tillstånd hon vill skildra: den rasande depressionen, där man är magnifikt självupptagen och absolut inte i stånd att anamma den "välvillighetens princip" som Heberlein för fram i respekt-debatten och som jag instämmer i att man ska försöka använda sig av (jag vet att jag själv brister där ibland).

Tips 2: Emma skriver utmärkt om rundgången i könsdebatten.

Nya Expo

2011-03-12T15:49:00.002+01:00

Det nya numret av tidskriften Expo innehåller bl a en artikel av Anders Dalsbro om den "nationella" rörelsens motsägelsefulla hållning i fråga om judar och antisemitism, en granskning signerad Daniel Poohl/Maik Baumgärtner av hur oheliga allianser byggs mellan europeiska högerpopulister och israeliska samt amerikanska politiker, och en artikel av undertecknad om den judiska minoriteten i Iran.
Läs mer här.

Sylvia Plath

2011-03-11T09:47:00.001+01:00

"Throughout their marriage Sylvia had tried to be on good terms with her in-laws, but now she turned against them, calling them 'inhuman Jewy working class bastards', though the Hugheses were not of course Jewish. At the same time that she could declare 'I think I might well be a Jew' in her poem 'Daddy', in her letters she would use the word Jew derogatorily."
(Ur Koren/Negev, Lover of Unreason - Assia Wevill, Sylvia Plath's rival and Ted Hughes Doomed Love)

8:de-mars-texter

2011-03-08T12:30:00.000+01:00

- Min egen i Kristianstadsbladet

- Rakel Chukris i Sydsvenskan

- Eric Sundströms på Dagens Arena

...och feminist ska man förstås vara varje dag, egentligen. Inte bara idag.

Hur jag blir vegetarian igen

2011-02-15T13:27:00.000+01:00

Recenserar idag Pelle Strindlunds bok Jordens herrar i Kristianstadsbladet. Göran Greider gör detsamma i Aftonbladet.
Boken tar inte bara upp köttätande utan också djurförsök. En för mig betydligt svårare fråga än kosthållnings-diton. Jag kan förhållandevis enkelt avstå från att äta kött, men vad blir konsekvenserna av att överge alla medicinska djurförsök? Strindlund går inte in på detta i detalj, men menar att vi oavsett följderna inte kan, eller rättare sagt bör, fortsätta utsätta djur för plågsam försöksverksamhet. Jag vill hålla med honom men är osäker på om jag kan stå för en sådan hållning om det är så att vissa försök är nödvändiga för att förhindra vissa andra, svåra och större lidanden. När det gäller kosmetika, däremot, är det självklart och lätt att förespråka förbud. Och det är sorgligt att ett sådant förbud, eller rättare sagt ett förbud mot att sälja kosmetiska produkter som testats på djur, nu förhalas i Europa.

Klasskildringar

2011-02-11T21:40:00.001+01:00

Omröstningen här på bloggen (högermarginalen) om "bästa klasskildringen på film" var inte precis den mest populära jag haft men här är i alla fall ett utsnitt ur den förväntade vinnaren:

Det finns förstås så många andra bra filmer som hade platsat att ha med. Menschen am Sonntag. Family Life. Winter's Bone. Eller den här, The Maids, en filmatisering av Jean Genets pjäs med samma namn, en underbart icke-naturalistiskt skildrad maktkamp mellan herrskap och tjänstefolk med bland andra den tyvärr nyligen avlidna skådespelerskan Susannah York:

Uppdat.: Well, klippen blir ju hopplöst avklippta här på bloggen så man får klicka sig fram till YouTube-sidorna. Här och här.

Påminnelser

2011-01-31T20:40:00.002+01:00

Imorgon kväll visas filmen Defamation på Svt. Med anledning av det påminner jag om en kommentar till filmen som jag ursprungligen skrev för Expressen.
I torsdags var det ju Förintelsens minnesdag och Expressen (återigen) publicerade en mycket läsvärd artikel om dagens antisemitism och andra fördomsmönster.
Samma dag sände Studio ett i P1 ett inslag om ett hedervärt initiativ från en grupp gymnasister i Malmö.

Uppdat.: Läs även David Hirshs kommentar till Defamation i Guardian.

Uppdat. 2: Anna-Lena Lodenius skriver också om filmen.

Sexkrigen

2011-01-28T23:36:00.003+01:00

Jag utlovade nyligen i en kommentar att jag skulle skriva ett inlägg om debatten om integration kontra assimilation. Well, det får vänta lite. Tiden går, man har annat att göra.
Just nu nöjer jag mig med att dela ut intressanta länkar på temat "sexkrig", och kort kommentera.

Flera intressanta strider utspelar sig. Läsare av Tanja Suhinina lär inte ha missat de infekterade diskussionerna hos bloggaren NoBoyToy - diskussioner som grenat av sig hos Tanja och annorstädes. Och som är intressanta för att de säger en del om a) synen på analsex, som å ena sidan något tabuiserat kvinnor inte förmodas frivilligt vilja ägna sig åt, å andra sidan något män så gärna ägnar sig åt att de inte drar sig för låga övertalningstekniker eller rent tvång, och b) olika synsätt på vad som kan sägas vara feministiska förhållningssätt och strategier - och på vad som kan sägas vara "bra sex".

Det som stör mig personligen mest i det inlägg som utlöste sistnämnda diskussion - "Tankar under sex" - är hur inläggets protagonist, en anonym kvinna som tänker nedsättande tankar om en man hon tycker är en dålig älskare och som uppenbarligen har skribentens sympatier, kommenterar utseendet på den man hon har sex med. "Varenda karl borde ställa sig och runka framför spegeln så att dom verkligen får se hur dom ser ut när dom är kåta. Inte upphetsande." Alltså, att män inte "får" vara sexuellt upphetsande ögongodis för kvinnor ser jag som ett slags jämställdhetsproblem, och en av de faktorer som gör mainstreamporr så tråkig. Jag förstår att det inte nödvändigtvis är menat att vi ska "hålla med" kvinnan i inlägget i allt vad hon tänker, men det uttrycker trots allt en attityd som tyvärr inte är helt ovanlig bland kvinnor (och skribenten tar sin protagonists parti i olika kommentarer). Vi är, för att ungefärligen citera Jonas Holmberg i en artikel som berör samma fenomen, blott alltför "välskolade i traditionella begärsriktningar".

På en annan plats i nätet sitter Johan Lundberg och tror sig ha upptäckt hur prataomdet-kampanjen, den som handlar om sexuella gråzonserfarenheter, skulle ha varit resultatet av en ljusskygg anti-assange-lobbyverksamhet. Det är inte så lite larvigt. Man kan, om man inte är så mån om "avslöja" kvinnor som är näsvisa nog att - på kultursidor rentav, the nerve! - vilja prata högt om sådant det är bara alltför bekvämt för alltför många att istället tala tyst om, av det "bevismaterial" Lundberg länkar till i själva verket se något som ligger helt i linje med vad som hela tiden sagts från prataomdet-håll. Öppet.

Finklerfrågor

2011-01-19T15:24:00.002+01:00

Skriver om Howard Jacobsons lysande, hittills oöversatta roman The Finkler Question i Kristianstadsbladet idag. Den må vara svartsynt men innehåller också mycket komik - jag är rädd att jag inte riktigt lyckats få fram det. Skrattet fastnar inte bara i halsen hela tiden.
Häromveckan hölls det ett seminarium om antisemitism i dagens Europa på Per Ahlmark-stiftelsen. Filmer och texter har lagts ut på nätet för oss som inte kunde vara där. Anthony Julius föredrag "Hating Jews" är särskilt intressant att lyssna på i samband med teckningen av Jacobsons romanfigur Finkler. Julius menar att den form av judefientlighet vi ser idag liknar den som var förhärskande innan den "vetenskapligt" rasinriktade antisemitismen slog igenom vid 1800-talets slut. Dagens judefientlighet handlar inte om att stämpla alla judar undantagslöst som underlägsna, utan om att dela upp dem i "goda" vs "onda". Men nu handlar det inte om att judar måste vara villiga att döpa eller assimilera sig för att anses "goda" - de måste ta avstånd till Israel. Man kan jämföra med detta citat ur romanen, där Finkler, den "gode" antisionisten, förbereder sig för att delta i en debattkväll på temat Mellanöstern:
Audiences were hungry to hear what Finkler told them, whatever the subject, on account of his being on television, but in the matter of Palestine they were as empty buckets. That didn't mean they hadn't made their minds up. They had. But they sought Finkler's confirmation. A thinking Jew attacking Jews was a prize. People paid to hear that.

Liten Bjurwaldexposé

2011-01-14T23:19:00.000+01:00

Lisa Bjurwald har skrivit flera läsvärda ledarartiklar i DN på sistone. Idag om assimileringstankens återkomst, häromdagen om ryskt homohat och häromveckan om prata-om-det-kampanjen (där jag i och för sig ställer mig skeptisk till talet om uråldriga instinkter men helhjärtat instämmer i själva resonemangskärnan).

Könsmaktsordningen och konspirationstänkandet

2011-01-06T23:03:00.001+01:00

Gudrun Schymans talibantal var ingen pedagogisk höjdare precis, det ska medges. Men hur många gånger har vi inte sett henne på tv, förklarandes att begreppet könsmaktsordning inte innebär att alla män alltid och i alla situationer är överordnade alla kvinnor, utan att gruppen män är överordnad gruppen kvinnor. Att det finns ett generellt mönster, en tendens, en seglivad tradition vi alla - män som kvinnor - ägnar oss åt att återskapa (även om många av oss också försöker bekämpa den).
Detta har förmedlats till oss av Gudrun Schyman säkert ett hundratal gånger, alltid uttalat med samma pedagogiska tydlighet och långsamhet, till detta har ofta lagts att män också kan vara lidande av könsmaktsordningen.
Ändå har budskapet inte gått in. Det har blivit smärtsamt tydligt i de senaste dagarnas diskussion. Om och om igen görs påståenden av typen att ordet könsmaktsordning indikerar att "kvinnor skulle vara underordnade i samtliga situationer". Om och om igen lyfts lösryckta sanningar om mäns situation (de begår oftare självmord, dricker mer etc) fram som om de vore ovedersägliga motbevis mot teorin om könsmaktsordningen. Men det är de inte.
Och inget säger att man inte kan kombinera en "tro" på könsmaktsteorin med en "tro" på andra maktordningar som kan genomkorsa den och förstärka respektive försvaga den på olika sätt.
Okej, jag vet, nu behandlar jag Gudrun Schyman som om hon vore den ultimata profetiska sanningssägaren. Men jag tycker bara precis att hon är så otroligt tydlig när hon pratar om just detta med könsmaktsordningen och jag förstår helt enkelt inte riktigt varför det ändå är så svårt att få poletterna att trilla ner.

På samma sätt förstår jag inte heller varför det är så svårt att utrota tanken på att "tron" på denna könsmaktsordning förutsätter ett konspirativt tänkande. Visst, det kanske är så som Anna Svensson skriver att "(v)issa tror på allvar att männen konspirerar mot kvinnorna, andra tror det inte". Jag kanske har levt ett skyddat liv men jag har, dock, nog aldrig träffat någon kvinnlig feminist som på allvar tror att män medvetet konspirerar mot kvinnor. Och jag tror det inte själv heller. Det vanliga är - väl? - trots allt att istället utgå från att det handlar om invanda/inlärda beteenden. Om jag t ex upplever att jag blir nedtystad i en diskussion, eller om kloka saker jag säger plötsligt tillskrivs en man, då utgår inte jag från att detta ingår i en konspiration. Jag utgår istället från att omgivningen - och ibland jag själv - handlar i enlighet med mycket väl innötta mönster.
Visst kan jag då ta fel ibland, visst kan det hända att jag tror mig utsatt som kvinna när jag "bara" är utsatt som människa. Men oftare är en feministisk medvetenhet till hjälp än till hinder.
I Oscar Sundells krönika - den som lyfte förslaget att ersätta begreppet "feminism" med "ekvalism" eller "egalism" - är det Aase Bergs text i Expressen om vad hon såg som ett nedtystande av Unni Drougges roman Bluffen vilken används som exempel på denna föregivna konspirationstro. Det kan då vara värt att titta på vad Berg faktiskt skrev. Nämligen såhär:
Den pinsamma tystnaden är ingen medveten ihjältigning. Den är bara en skruvande oförmåga att förhålla sig till något oidentifierbart som katten har släpat in.

Offerkofta kan du vara själv

2011-01-06T02:55:00.000+01:00

Jag blir faktiskt rejält förbannad när jag läser postningen Feminismen – en intern historia på Ivar Arpis blogg Ozymandias Suspensoar. Både för de många tankefelen och för den underliggande tonen. Här talas det om (kvinnliga) feministers härskartekniker och offerkoftor - av en man som gör anspråk på att berätta feminismens historia, peka ut dess problem och sedan lite storsint konstatera att den kan få vara kvar på grund av dess affektionsvärde och fina historia, samtidigt som det görs stora affärer av hur styggt och illa behandlad skribenten blivit när han framfört avvikande åsikter inför den feministiska åsiktsmaffian (ja för den kvinnliga feministiska åsiktsmaffian får ju aldrig mothugg liksom). Man ska inte tala illa om andra människors offerkoftor när man bär en själv. (Ja egentligen gillar jag inte ordet överhuvudtaget men här kan jag inte låta bli det.)
Men först till tankefelen, eller rättare sagt självmotsägelserna:
- "Historiskt sett har kvinnor ansetts som mindre vetande än män, mindre kunniga, mer känslobundna, som irrationella och virriga, som fäders och makars egendom, men inte mindre värda", skriver Ivar. Smällfet självmotsägelse. Hur är det möjligt att vara någons egendom men samtidigt lika mycket värd? Nej, det är förstås inte möjligt.
- "Rättvisa handlar i tredje vågens feminism inte längre om lika förutsättningar utan om millimeterrättvisa i utfallet. Man utgår ifrån att samhällets strukturer – attityder, värderingar, bemötande – alltid är ojämställda och aktivt missgynnar kvinnor." Så skriver Ivar och beklagar sig över kvoteringstänkandet. Samtidigt beklagar han sig över att de flesta vårdnadstvister utfaller till moderns fördel. Där blir det plötsligt viktigt med hyfsat lika utfall. Också det faktum att
"väldigt många fler kvinnor än män" har engagerat sig i prata-om-det-samtalet och att "både kvinnors och mäns berättelser i regel pekar på kvinnor som offer och män som förövare" ser skribenten uppenbarligen som ett problem. Även där hade han alltså velat ha ett annat utfall. I vissa fall - när det gäller män - blir det rätt att räkna procent, i andra fall - när det gäller kvinnor - blir det fel, enligt Arpi. Det är i alla fall en slutsats som ligger nära till hands att dra.
- I en tirad om de hemska angrepp Ivar Arpi fått utstå trycks det på att en av hans vedersakare är ledarskribent. Lite längre ner talas det om "(d)e flesta som är betalda megafoner för att prata om genus" (betalda megafoner? vilka? av vem? radikalfeministmaffian?). Tiraden inleds med följande stycke: "Det blir parodiskt hur os(m)akliga angrepp de etablerade (sic) feminister (sic igen) kan göra. Offerkoftan de fått genom teorin om könsmaktsordningen får dem att gå direkt förbi sakfrågor till att diskutera position." Jahaja - men om man inte ska diskutera position varför gör du det då själv? Och, förresten, varför skulle du inte kunna vara priviligierad som man även i förhållande till en kvinna som råkar vara ledarskribent?
Alltså, detta sagt - Arpi har rätt i att vissa åsikter har svårare att göra sig gällande inom dagens feminism. Jag blir ännu mer förbannad av Ekis Ekmans härskartekniker (som Arpi använder som exempel) än vad jag blir av Arpi och jag har ju själv erfarenhet av hur frustrerande det kan vara att ha en avvikande åsikt om sexköpslagen. Men det är inte teorin om könsmaktsordningens fel. Ibland får man bara precis kämpa för sin åsikt gentemot en dominerande sådan. Det kan Arpi också göra. Ta det som en kvinna - gråt och kämpa.
Jag håller också med Arpi om att det vore bra om fler män berättade om sina problem och upplevelser som, just, män. Jag tror alla skulle tjäna på det, både män och kvinnor. Ärligt talat har jag svårt att se att en sådan rörelse skulle bli särskilt motarbetad från feministiskt håll. Kanske är jag naiv där men hursomhelst - det är väl bara att testa. Bara sätt igång.

Rälationer

2011-01-02T17:20:00.000+01:00

Det är väl lika bra att utse 2011 års bästa bloggpostning redan nu: Niklas Hellgrens "Flykten från förhållandet".

Jag - en moraltant från nittonhundratalet

2010-12-28T20:30:00.000+01:00

Stickspårsvis till prataomdet-grejen reagerade jag på den här meningen i en DN-artikel: Det blir en besvärande avancerad konflikt för några som inte dejtat mer än ett par veckor.
"Alltså, jag fattar inte det där med dejtingkulturen.Man provar ut varandra som ett par skor eller nåt, glider in i och ut ur varandra med isande lätthet", vräkte jag ur mig på Facebook. "Nä, jag förstår inte heller. Skulle det vara för tidigt att prata känslor när man träffats ett tag och legat med varandra några gånger?" svarade en väninna. Och jag öste vidare med att "det här med dejtingkulturens semi-relationer är något som tycks mig väldigt kallt och krasst. Mkt mer så än engångsligg eller kk-relationer - som ändå är rätt tydligt definierade, även om de säkert också kan bli mkt mer komplicerade än vad som ursprungligen var tänkt...." - vilket i sin tur föranledde Anders T att skriva ett blogginlägg på temat.
Det hela verkar vara en generationsfråga. Grejen med "att dejta" fanns inte på "min tid" (jag är 60-talist).
Fast det behöver ju inte vara bra bara för att jag inte förstår det. Liksom.

Var finns nyansbristen?

2010-12-26T18:06:00.001+01:00

"Varför detta behov av nyanslösa överdrifter?" undrade Sakine Madon i gårdagens Expressen. Ja varför, Sakine? För det är ju till dig frågan bör ställas.
Om prata-om-det-initiativet skriver du att "Alla ska tycka 'rätt', ingen får problematisera för mycket" och att den bakomliggande "tesen" är att "kvinnor förutsätts vara oskyldiga änglar". Men nae...? Hur många bidrag har du orkat läsa, liksom? Läst detta, detta eller detta?
Och vem är det som inte "får" problematisera, vilka försök till bidrag censureras bort för att de inte är "rätt" - vad är det som inte är "rätt"? You lost me totalt.
Att det däremot finns ett mönster av att kvinnor/tjejer oftare tycks uppleva att deras vilja negligeras, att de inte respekteras osv - det som du så finstämt kallar för "den kvinnliga offerrollen" - visst, det finns förstås en möjlighet att det handlar efter att gå efter ett väldigt betvingande manus. Det kan dock också helt enkelt vara ett uttryck för hur verkligheten ser ut.

Den saknade ömsesidigheten

2010-12-22T01:04:00.007+01:00

Hela idén med att "prata-om-det" är nämligen att man förvandlar en ömsesidig akt mellan två eller flera personer till ett enpartssamtal: till en narrativt tillrättalagd berättelse, en monolog där den ena parten ger sin förenklade beskrivning av hur en inte sällan ytterst komplex relationen eller situation sett ut.

Så skriver Johan Lundberg på Axess-bloggen.
Karlen har missat att det är just brist på ömsesidighet som karakteriserar akterna i berättelserna inom prata-om-det-ramen.
"...en narrativt tillrättalagd berättelse.." No shit Sherlock. Alla självbiografiska berättelser är narrativt tillrättalagda på ett eller annat sätt. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget återge självupplevda händelser på något annat sätt.
Vad anser han är alternativet - om man nu vill skapa större lyhördhet inom sexuella relationer? Tja, antingen hålla käften och stanna hemma från krogen, tydligen. (Ett råd som lär vara särskilt riktat mot kvinnor.) Eller, tydligen, leta upp den gamle "partnern", någon vissa av berättarna har skäl att vara direkt rädd för och andra berättare har anledning att tro inte precis skulle vara dialogvilliga. Ska deras samtal i så fall vara öppna för alla att läsa eller ska de sitta för sig själva undagömda nånstans och bearbeta privat och utan chans att detta bli det folkbildningsprojekt det har viss möjlighet till?
Men syftet är naturligtvis att skapa intryck av att berättelserna helt enkelt är otillförlitliga. I välbekant ordning. (Till övervägande delen men inte enbart) kvinnor berättar om erfarenheter av (till övervägande delen) män som begår allt från engångsvåldtäkter till regelrätt långvarig misshandel, via att ha sex med en sovande (verkar nästan populärt, det där) till bara tjatighet och att komma med patetiska lögner för få tillträde till en kvinnas lägenhet om natten och där vara inställd på att ha sex med nån vars eventuella entusiasm, eller brist på, för det hela man är tämligen likgiltig för.
Konservativa vänner av mansordning brukar tycka den här typen av berättelser är som små irriterade myggbett att försöka klia bort.
Men det var ju det där med den frånvarande ömsesidigheten och behovet av att prata (ett behov som smälter bort i passionens hetta men inte om denna hetta bara är ensidig), Johan Lundberg. Att du inte har det behovet betyder inte att människan bredvid dig inte heller kan ha det.

Några osorterade reflektioner angånde kvällens debatt:
- att det på ett sätt är olyckligt att detta kommit fram p g a Assangeaffären, men samtidigt underbart om "prata-om-det"-grejen kommer visa sig vara det starkaste resultatet av den
- att det är underbart att även män deltar men jag inte kan komma ifrån en smygande misstanke att dessa skänker en legitimitet och ökad tilltro åt "prata-om-det" - till skillnad från om det "bara" vore kvinnor som, det vet ju alla, älskar att göra sig till offer och bedriva egenterapi och vara alltför subjektivt besvärliga, själv- och känslofixerade, skvallriga, och allt det där.

- att det är olyckligt om fokus blir alltför starkt på "varför sade jag inte nej"-grejen (som Camilla Lindberg körde hårt med). Den är viktig men så också motfrågan "varför var hen ointresserad av min inställning, min vilja och mina reaktioner?"
Hen, förresten. Ett bra ord. Men är det egentligen bra att använda i detta sammanhang? Även om män också råkar ut för tjatsex från kvinnors håll, tafsande osv, så är ändå könsmönstret tämligen tydligt och att som vissa gör maskera könstillhörigheten på de konkret involverade skulle också kunna lägga en dimridå över detta mönster.

Själv-skuldbeläggningen från utsattas sida - och då talar jag om hårt utsatta - är för övrigt deprimerande tydlig. Läs till exempel Sofia Mirjamsdotters starka berättelse på Dagens Arena. (Och en vidrig, alltför vanlig typ av, kommentar.)
Kampanjens syfte kan knappast vara, och är inte, att öka skuldbeläggningen.

Uppdat.: det var sent igår när jag skrev och jag har ändrat lite språkligt för att bli tydligare.

Uppdat. 2: Niklas H på samma tema.
I Svenskan sägs det rentav vara revolution på gång! Inte illa.

Twitternytta

2010-12-21T13:53:00.002+01:00

Jag ska aldrig mer gnälla på twittrandet. Prata om det-kampanjen, som ju inleddes på twitter, gör mig otroligt glad och den är så välbehövlig.
Nu har den, som väl inte många missat, en egen hemsida, med länkar till olika berättelser och bidrag.
Det är så många som berättar om detta att bara ha gett vika, på grund av någon slags ovilja att hamna i en offersituation, av missriktad hänsyn till "partnern" eller av något dunkelt skäl man själv inte förstår. Jag påminns om en händelse för länge sedan, när jag fortfarande var tonåring men hade flyttat hemifrån, under en period när det var alldeles för mycket uteliv och alkohol och en kväll när jag hade föresatt mig att gå hem tidigt, själv och nykter.
På vägen hem stötte jag på honom, en kille från Stockholm som var på besök i staden tillsammans med en väninnas pojkvän. Oj vad han beklagade sig över sovsituationen. Han hade minsann bara en tunn och hård madrass att ligga på (det var lögn, fick jag senare veta - han sov i en bekväm utdragssoffa). Ojojoj hade inte jag plats...? Jodå, jag hade ju en soffa. Okej då. Väl där - kan jag inte få ligga i sängen? Jag lovar att vara en snäll pojke. Jaha och sen var han bara där, i sängen. Utan något uttryckligt medgivande från mig (jag hade bara försökt skratta bort det där med "snäll pojke" osv, som om det verkligen bara vore ett skämt om än väldigt dåligt). Och sen... ja, jag gav bara vika direkt. Mitt självförakt dagen efter var enormt. Jag hade inte ens försökt stoppa honom. Varför? Jag var både nykter och vaken. På något sätt vågade jag inte ens testa min förmåga att komma ur situationen. Antingen av självöverskattning (det bedrägliga "okej jag väljer det här" eftersom man är rädd att den bild man vill ha av sig själv som stark annars kommer att krackelera - genom att inte testa kan man leva vidare i illusionen av att egentligen lätt ha kunnat sätta stopp för det hela) eller tvärtom på grund av att jag egentligen inte hade något självförtroende alls ("det är inte lönt att ens försöka sätta emot; han är starkare").
Detta är en ljust grå händelse jämfört med många av de andra som beskrivits.
Jag är helt för en samtyckesparagraf i lagstiftningen, men vi kommer aldrig att kunna lagstifta bort lögner, bristande respekt, felläsningar av situationer osv. Däremot kan vi alltid prata om det, och det är bra. Det går att förändra attityder.
Några av de bidrag jag särskilt rekommenderar: Lisa Magnusson om att även tjejer/kvinnor kan tjata, Opassande-Emma om att eftersträva förståelse, Niklas Hellgren om grov våldtäkt, ältande och att bli beroende av sin plågoande.

Tomten rekommenderar och kommenterar

2010-12-16T19:40:00.002+01:00

Jag tipsar om några julklappsböcker i Kristianstadsbladet idag. Min kollega Maria Ehrenberg gjorde detsamma häromdagen.

Lagom till jul har en spännande diskussion om klasskildringar på film brutit ut i Aftonbladet. Ja, nu skriver jag alltså i hopp om att diskussionen kommer att fortsätta. Det är alltid lika provocerande med litteraturvetare som uttalar sig om vad film kan och inte kan göra. Nu är det Magnus Nilsson som hävdar att filmen inte är ett medium lämpat för att skildra klass. "Film är ... ett visuellt medium, och antagligen är det lättare att visa människor som super än att redogöra för de intrikata klassprocesser som formar deras öden", skriver han. Och:

Att frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen kan bero på att filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital.

Utgångspunkten för Nilsson är skillnaden mellan filmatiseringen av Svinalängorna och själva romanen. I den frågan har jag inte ett pip att tillföra, eftersom jag varken sett filmen eller läst boken. Men vad gäller frågan om klass på film tycker jag inte han har många rätt. Så har han också fått effektivt mothugg av Jacob Lundström och mindre effektivt av Johannes Björk.
Min spontana reaktion: klasskildringar har varit ett bärande tema genom hela filmhistorien. Säkert håller inte alla måttet inför ett öga som kräver arbetarrörelsens godkännandestämpel. Men skillnaden mellan att ha och inte ha har skildrats och nyttjats dramatiskt från stumfilmstiden och framåt, i allt från en melodram som Ingeborg Holm (som åstadkom en förändring av fattigvårdslagstiftningen), via tysk expressionism (Sista skrattet, någon?) och Neue Sachlichkeitstrenden (Freudlose Gasse), Chaplinfilmer och gangsterfilmer från Hollywood, fram till och bortom Thelma och Louise eller den tydligen redan glömda svenska surprisehiten Darling.
Jag kommer inom strax att lägga upp en spännande omröstning här på bloggen där ni läsare får välja bästa klasskildringen på film, utifrån mitt högst subjektiva urval.

flm-reklam

2010-12-13T20:51:00.001+01:00

Det är ju tradition att jag gör reklam för varje nytt nummer av tidskriften flm som kommer ut. Nu har jag varit lite trög med det - senaste numret har varit ute någon vecka. Som vanligt är det matigt. Specialaren denna gång är en titt på 1970 års svenska filmproduktion. Tycker man inte direkt att detta låter spännande vet jag inte hur jag ska kunna förklara det som för mig är så självklart intressant med ämnet - men lite porr kanske ändå kan locka i så fall? Mariah Larsson medverkar nämligen med en titt på svensk porr av denna årgång.
Själv bidrar jag med en kortkortis om David Lynch.

Och för alla er därute som inte får nog av flm finns dessutom höstens dubbelnummer att ladda ner i pdf-form. Jag rekommenderar där särskilt Karoline Östmans artikel "Under en fatsuit" samt min egen "Adèle Hugos revansch".

Vargas Llosas oälskade styvbarn

2010-12-10T13:23:00.003+01:00

Skriver idag om Nobelpristagaren i KB.
Är man fåfäng om man tycker ens egen rubrikidé var bättre? (Den som jag satt till det här inlägget.)
Ekis Ekmans artiklar finns här: 1 & 2. Man kan ju inte påstå att de orsakade en bloggbävning direkt men de har onekligen haft inflytande på ett sätt jag tycker är synd. "Usch vilket mansgrisigt sätt att beskriva kvinnor på. Honom tänker jag då inte läsa!" skriver en kommentator (här). Jag tror inte det var detta Ekis Ekman egentligen ville (att man skulle strunta i att läsa Vargas Llosa alltså). Men hennes läsning är ickedestomindre demoniserande, slarvig och enögd, även när det gäller Det gröna huset (som är den bok hon först tar upp).

Jag måste dock säga att det här avsnittet om hustrun i författarens Nobelföreläsning inte precis gjorde mig tårögd av rörelse, snarare lätt deprimerad:

Utan henne skulle mitt liv för länge sedan ha upplösts i en kaotisk virvel, och varken Álvaro, Gonzalo, Morgana eller de sex barnbarn som förlänger och gläder vår tillvaro skulle ha existerat. Hon gör allting, och hon gör det bra. Hon löser problemen, sköter ekonomin, håller ordning i kaos, håller journalister och intränglingar på avstånd, försvarar min arbetsro, bestämmer möten och resor, packar och packar upp väskor, och hon är så generös att till och med när hon grälar på mig ger hon mig den bästa komplimang som finns: ”Mario, det enda du duger till är att skriva.”

Well, den här typen av markservice är väl vad som alltid gjort att män kunnat växa - och kvinnor krympa. Tänker jag.

Entzauberung der Welt

2010-12-09T15:52:00.005+01:00

Jag vet att man nog inte borde göra såhär - kanske är det rentav omoraliskt - men det framstår för mig just nu som oemotståndligt. Naturligtvis kan jag inte ta ställning i frågan om Assange och våldtäktsanklagelserna eftersom jag lika lite som alla andra utom de direkt involverade vet vad som skett. Men när jag (långt efter alla andra, I guess) läste Daily Mails redogörelse för, eller snarare starkt vinklade berättelse om, det hela blev jag helt och hållet fascinerad av det trist banalt vardagspatriarkala drama som utspelar sig där. Om, och enbart om, man (helt i linje med tidningsartikelns tendens) bestämmer sig för att strunta i själva det eventuella juridiskt fastställbara övergreppet, och om man lägger till lite själv utifrån egna erfarenheter och tusentals berättelser med och utan sanningsgrund.
Alltså där är man då, en ung kvinna i chockrosa kashmir. Man är blond, man är snygg, man är allmänt fabulös. Det är snudd på att solen lyser ut ur arslet på en. Men något fattas - själva solguden. Julian Assange, International Hero. Han är fanimig det tjusigaste man sett och vilken karl! Osv.
Man gör allt för att komma i kontakt med honom. Tar ledigt från jobbet, tar på sig volontärarbete, går ärenden åt begärets mål. Och man lyckas. Man har honom på kroken! Naturligtvis har man inget emot att betala hans t-banebiljetter. Självklart vill man hjälpa till att hitta en laddare. Han tar ju på mig! Och vi är ensamma! (men varför måste han plötsligt hålla på och twittra mitt i alltihop?)
Så romantiskt det är att hångla inne på en biograf. Han vill verkligen ha mig. Och efteråt en promenad i parken... Men då säger han att han ska gå på kräftskiva (så söt han är när han försöker uttala det ordet på svenska!) och att han behöver sova lite för att orka. Jag ligger och tittar på honom medan han sover, och väcker honom efter tjugo minuter, precis som han sagt. Tydligen vill han inte att jag ska följa med på den där kräftskivan. Tråkigt, men han vill i alla fall ha mitt telefonnummer! Och säger att han ska ringa.
Han ringde! Vi kommer att knulla. Jag föreslog att vi skulle ses på hotell men det ville inte han. Det kommer att bli så pinsamt att ta hit honom till min sjaskiga lilla lägenhet... men vad gör man inte för en natt med Julian!
Något måste ha förändrats. Han verkade knappt glad att se mig. Jag betalade för hans tågbiljett men han satt bara och surfade under hela resan, tittade knappt på mig ens. Han brydde sig mer om datorn än om mig. Allt blev så kallt. Passionen och attraktionen verkade ha försvunnit. Och sexet... det kändes så tråkigt, så alldagligt.
När vi låg med varandra på morgonen igen använde han inte kondom trots att jag sagt att jag ville det. Det kändes som att jag inte riktigt var där överhuvudtaget. Jag verkade inte vara riktigt närvarande för honom heller.
Jag betalade för biljetten tillbaka åt honom och när vi skildes åt sa han att han skulle ringa mig. Men det har han inte gjort. Jag har ringt och lämnat meddelanden men han hör inte av sig. Vad ska jag göra nu? Jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Men tänk om jag har blivit gravid? Eller om han smittat ner mig med något? Varför kan han inte åtminstone skicka mig ett meddelande. Vilken. Jävla. Skitstövel.

Inte fick jag något tack för att jag köpt den där jävla kabeln till honom heller.

....och där hade historien, om den vore sann, kanske kunnat sluta. Med business as usual för Julian och en ordinär lektion i nedvärdering för Woman B, som hon kallas i Daily Mail-artikeln.Om inte...
Skulle det visa sig att ungefär det här är vad som faktiskt utspelat sig skulle väl nätet brinna upp av purt kvinnohat. Men jag kan inte låta bli att känna en viss tjusning av att fantisera om möjligheten att det i hjärtat av hela denna internationella röra skulle kunna ligga "vad som förefaller vara ganska alldagliga sexuella händelser".

Apropå

2010-12-02T16:46:00.001+01:00

...det där med sexköpslagen och skillnaden mellan Tyskland och Sverige så skriver jag lite idag om en person som spelat roll i den tyska debatten men är okänd här.
För några dagar sedan publicerade Dagens Arena ett reportage som handlar om just detta med "torsklag eller legalisering" och där den tyska lagstiftningen tas upp på ett differentierat och icke-fördömande sätt. Debatten har ändå nyanserats på sina ställen.

Människa 1.0?

2010-11-23T19:49:00.002+01:00

Läste Zadie Smiths intressanta essä om "Generation Facebook" och översköljdes av osorterade, motsägelsefulla tankar. Å ena sidan: hur rätt hon har. Hur platt och patetisk blir man inte på Facebook. Jag känner inte till "Facebook Connect" som hon skriver om men det verkar ligga i linje med de röster som höjs för att vi alltid borde vara igenkännbara och öppna på nätet - en utveckling som tycks öppna för en slags total "normalitetskultur" där vi ska vara genomskinliga: motsägelsefria och behärskade, utan skamhärdar man kanske vill eller måste ha kvar men bevara för sig själv.
Å andra sidan: undervärderar inte Zadie Smith individens förmåga att använda FB efter egen vilja? Man måste inte ange "relationsstatus", till exempel. Och visst finns det de som hellre visar fram sin smak i "arkitektur, idéer eller växter" än "filmer, musik, böcker och tv-program" även om det till skillnad från det sistnämnda inte finns färdiga mallar för det förstnämnda. Inte alla jagar efter maximalt antal "vänner" - vissa vill bara vara "vän" med sådana de faktiskt också känner in real life medan andra i princip är öppna för alla. Inte alla håller heller på med konsekvent gullenuttsnuttande i sina statusuppdateringar. Jag har några FB-vänner som är modiga nog att tala om på sina sidor när de inte mår så bra. Och några som är tämligen ambitiösa och lägger ut diktrader eller länkar till längre texter de vill ha kommentarer på.
Men visst finns det, å tredje sidan, ett dominerande sätt att kommunicera på som återspeglar flockmentalitet och livssnuttifierande. En väninna noterade med lätt bitterhet att det inlägg som gett henne mest reaktioner var när hon meddelade att hon köpt ny soffa, och bifogade en bild på densamma. Medan inlägg om ångest och depp ger betydligt mer begränsad respons (trots att det kanske är då responsen som mest behövs).
Samtidigt - innebär inte, å fjärde sidan, FB-kontot ett bejakande av vissa djupt mänskliga svagheter och behov? Som handlar om beroendet av omvärlden, av att "vara med och leka" ibland? Inte alla behöver eller vill bejaka det och vissa har det helt enkelt inte lika mycket. Men det är, som sagt, mänskligt. En av de många kommentarerna till artikeln säger: "Folk som inte använder FB försöker ständigt hävda sig genom just detta, som de är starka individer, som insett att FB bara är en tecken på hur dum människan är i dess behov att hålla kontroll, att de inte är datanrödar osv." I Smiths fall verkar det (ursäkta att jag psykologiserar) främst handla om rädslan att vara/verka ytlig. Att berövas föreställningen om exklusivitet och själsdjup. Hon skriver: "Jag drömmer om en webb som tillgodoser behoven hos en människa som inte längre finns. En privatperson, en människa som är ett mysterium för omvärlden och – viktigare ändå – för sig själv. Människan som mysterium: det är en idé om individen som förvisso förändras, kanske redan har förändrats." Ja, det är svårt (för mig) att inte attraheras av den bilden - men jag undrar om en sådan människa någonsin funnits. Vi är sociala varelser och jag instämmer med att vi rimligen förändras med de miljöer vi rör oss i, men undrar om det kan ha skett en så djup och radikal förändring på så kort tid. Smith talar till och med om olika människotyper. Och hon gör det på ett ganska obehagligt sätt. Facebook är, menar hon, "internets Vilda Västern, tämjt för att passa småstadsfantasier hos en småstadssjäl." Vissa är mindre än andra, och när hon talar om Människan 1.0 vs Människan 2.0 får det hela lite A- och B-lag över sig.
Å ena sidan å andra sidan... jag följer alltså inte med Smith fullt ut men ska erkänna att jag känner en viss oro för den galopperande normopati som nätet inte i sig bär skulden till men sannerligen underlättar för. Jag tycker dock att den blir tydligare i twitterflöden, där folk kommunicerar med varandra kretsvis och visar upp sina glatta ytor inför öppen ridå s a s. Är inte Twitter egentligen mer aktuellt att prata om än Facebook, och borde det inte vara en fantastisk gruva för gruppsociologisk analys? Även där är det dock (å femte sidan) att notera hur vissa sticker ut och av. Även där finns det de som vågar visa när de mår dåligt, att de har svagheter o s v. Tack och lov.

Iranspecial

2010-11-16T11:00:00.007+01:00

Kristianstadsbladets kultursida är idag tillägnad Iran - jag recenserar en bok av Hooman Majd, Emilia Söelund skriver om en serieroman som publiceras på nätet och John Palm konstaterar att "Allting som är kul är förbjudet".

Uppdatering: Lite konfunderad blir jag av Per Jönssons recension av Majd. Jag undrar nästan om vi läst samma bok. Ja delvis har vi ju förstås inte det, eftersom Jönsson också skriver om uppföljaren The Ayatollah's Democracy, vilken jag ännu inte läst. Men när nu Jönsson skriver om Ahmadinejads inställning till judar och "sionism" (ett ord Majd till skillnad från Jönsson konsekvent sätter citationstecken runt), och tycks måna om att framställa denna som acceptabel, undrar jag varför han förbigår de avsnitt som handlar om förintelsekonferensen. Eller från ett stycke som detta, om Majds besök på utrikesdepartementet (s. 96f i boken):

En varm vinterdag 2007 snöade det lätt när jag från ett soligare stadscentrum kom till denna anläggning tjugo minuter för tidigt till mitt sammanträffande med vice utrikesministern för forskning och utbildning och den man som är huvudansvarig för att pränta in Mahmoud Ahmadinejads ideologi i Irans diplomathjärnor. Jag beslöt att stanna strax utanför ingången några minuter och ställde mig i skydd under tak utanför en stor bokhandel som var tillgänglig för allmänheten men ännu inte hade öppnat för dagen. I skyltfönstret fanns exemplar av varje tänkbart politiskt verk från öst till väst, både av persiska författare och många översättningar till farsi som låg ordnade i konstfulla travar på samma sätt som de skulle ha varit i vilken kommersiell bokhandel som helst i väst. En framskjuten plats, nästan mitt i skyltfönstret, intogs av översättningen till farsi av Mein Kampf, med ett fotografi av Adolf Hitler på framsidan. Det var en upprörande bild som jag inte kunde låta bli att stirra på medan jag undrade om president Ahmadinejad personligen hade instruerat ministeriet att ställa fram boken så att alla kunde se den eller om en anställd själv hade förutsett presidentens smak när det gällde politisk litteratur.

Kungaboken

2010-11-13T12:59:00.000+01:00

Recenserar den idag för Kristianstadsbladet.
Camilla Henemark har ju nu bekräftat de uppgifter som berör hennes relation med kungen, och det stärker förstås bokens trovärdighet.
Jag tyckte som framgår inte precis om boken. Men en del av de situationer som beskrivs dröjer sig kvar hos mig och fyller mig med en växande vrede. De som följer min blogg vet att jag inte förfasar mig över sexköp, inte heller över strippklubbar. Men jag förfasar mig över ojämlikhet. Boken om kungen säger verkligen något om vådan av enkönade miljöer, där man bekräftar och upphöjer varandra. Och de frånvarande blir något radikalt annorlunda, som till slut riskerar förlora sin mänsklighet. Den middag som beskrivs i boken där damsällskapet kommer iklädda endast pälsar, som glider av varpå damerna blir dekorationer snarare än sällskap, beskriver detta så tydligt. Här handlar det också om damer som herrarna känner personligen, inte om efterskickade "tjejer från förorten". Det gör saken varken mer eller mindre förkastlig men är ändå ack så talande: de dekorativa kvinnorna är personer som herrarna redan känner och som borde vara deras kamrater.

Om antisemitism

2010-11-12T20:44:00.000+01:00

Andreas Lovén, journalisten bakom Skånskans artikelserie om antisemitism i Skåne, skriver en avslöjande text i DN om de reaktioner han fått på ämnet. Jag känner ju i viss mån igen detta att man blir misstänkliggjord, i alla fall ifrågasatt, när man engagerar sig just i frågan om antisemitism. Och eftersom jag själv är vänster så vet jag ju att det är sant, att det finns en särskild blindhet för denna fråga just där. Men riktigt så dåliga erfarenheter som Lovén har jag inte gjort. Jag tycker faktiskt att han borde ha namngett de två socialdemokrater som han tar upp. Det äger ett visst allmänintresse vilka de är.
Man måste dock framhålla de goda krafter som också finns inom vänstern. Här är en sådan. De vänstersympatisörer jag själv umgås med - som dessutom är malmöiter - är också tänkande människor som är medvetna om problematiken. "Vänstern" är inte monolitisk. Det vet naturligtvis alla innerst inne, men vi tenderar att, för enkelhets skull, generalisera, det är mänskligt men ack så lätt att den underförstådda överenskommelsen om att generaliseringen inte ska tas bokstavligen till slut bleknar bort.
Det råder ett slags, inte absolut men ändock, tabu mot att tala om antisemitism. Aron Flam uttrycker saken elegant. "När får man antyda att någon styrs av fördomar mot judar? När får man kalla någon för antisemit? Måste en person paradera upp och ner för gatorna iförd nazistuniform för att någon ska reagera?" frågar han retoriskt. Det är inte bara på vänsterkanten som vanföreställningen härskar att antisemitism är något som endast kan handla om mordiskt, nationalsocialistiskt (och övervunnet) glödgat hat. Jag såg den senast hos den liberale debattören Fredrik Segerfeldt:
"Anklagelser om antisemitism är ett vapen med vass klinga, vars svingande blad får den mest luttrade debattör att ducka. Vem vill liknas vid en industriell massmördare i nazistuniform? Det är orättvist och ohederligt. Och en grov förolämpning."
Så skrev Segerfeldt nyligen i en artikel på Newsmill. Och visst är det grovt att likna någon som ser sig själv som antirasist vid en industriell massmördare i nazistuniform. Det är bara det att det är i den "anklagades" huvud denna liknelse uppstår - den finns inte nödvändigtvis hos den "anklagande".

Fotbollsporr

2010-11-08T20:50:00.000+01:00

Alla mina tre favoritfotbollslag har vunnit fantastiska segrar i år.

Att läsa är att tolka

2010-11-02T19:42:00.007+01:00

... och man kan göra det mer eller mindre väl.
För några veckor sedan när diskussionen om utställningen Mus, Mouse, Maus på Stockholms stadsbibliotek rasade åberopades ofta den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram i EU. Såväl vissa som var kritiska mot utställningen som andra som var kritiska mot kritiken behandlade denna arbetsdefinition, eller rättare sagt dessa riktlinjer, vilket är vad det handlar om, som om den i punktform slog fast exakt hur ett antisemitiskt yttrande ser ut; som om det handlade om budord ristade i sten. Som om ingen vidare tolkning behövdes vad gäller kontext för att kunna fastslå vad som är och inte är antisemitism och inga gråzoner funnes. Så raljerades det exempelvis i P3:s Brunchrapporten över saken och programledaren gjorde sig lustig över hur EU-definitionen skulle göra honom till antisemit eftersom han skämtsamt brukar kalla sin judiske kompis för "Jesusmördare".
Nu är det förstås så att de relevanta avsnitten i texten lyder som följer - och jag stryker under vissa partier för att understryka dem, samt använder mig av den engelska texten eftersom den faktiskt är något tydligare:

Contemporary examples of antisemitism in public life, the media, schools, the workplace, and in the religious sphere could, taking into account the overall context, include, but are not limited to:
- Calling for, aiding, or justifying the killing or harming of Jews in the name of a radical ideology or an extremist view of religion.
- Making mendacious, dehumanizing, demonizing, or stereotypical allegations about Jews as such or the power of Jews as collective — such as, especially but not exclusively, the myth about a world Jewish conspiracy or of Jews controlling the media, economy, government or other societal institutions.
- Accusing Jews as a people of being responsible for real or imagined wrongdoing committed by a single Jewish person or group, or even for acts committed by non-Jews.
- Denying the fact, scope, mechanisms (e.g. gas chambers) or intentionality of the genocide of the Jewish people at the hands of National Socialist Germany and its supporters and accomplices during World War II (the Holocaust).
- Accusing the Jews as a people, or Israel as a state, of inventing or exaggerating the Holocaust.
- Accusing Jewish citizens of being more loyal to Israel, or to the alleged priorities of Jews worldwide, than to the interests of their own nations.

Examples of the ways in which antisemitism manifests itself with regard to the state of Israel taking into account the overall context could include:

- Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.
- Applying double standards by requiring of it a behavior not expected or demanded of any other democratic nation.
- Using the symbols and images associated with classic antisemitism (e.g., claims of Jews killing Jesus or blood libel) to characterize Israel or Israelis.
- Drawing comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis.
- Holding Jews collectively responsible for actions of the state of Israel.

(Man kan ladda ner texten härifrån)

Ja, som ni ser - det talas alltså om taking into account the overall context, att ta hänsyn till sammanhanget, och om en lista på exempel som skulle kunna (could) utgöra exempel på antisemitism.
Vad gäller utställningen ifråga har jag inte sett den men jag kan ju se att det finns de som riktat kritik mot inslag i den på ett fullt rimligt sätt: genom att tolka utifrån innehåll och kontext.

Helt annorlunda förhåller det sig med Björn Wimans beslut att efterhandscensurera en Rockystrip som enligt honom skulle "spela på antisemitiska budskap", ja rentav "innehåller ett helt omisskännligt antisemitiskt uttryck". Man kan se serien här. Istället för att vara antisemitisk driver den snillrikt med antisemitiskt syndabockstänkande. Efter kritik ändrar Wiman sin motivering med att ta bort stripen och säger nu att den kan missförstås "utanför kontexten av införstådda DN-läsare som kan sin Rocky". Ja, väldigt mycket kan ju missförstås. I det här fallet tycks det mig dock rätt osannolikt att missförståelsen skulle delas av särskilt många, givet att hela premissen "det är familjen Bonnier som ligger bakom att jag träffar så elaka brudar vilket gör mig mer produktiv i Bonniers media" (detta är alltså det resonemang Rocky för) är absurd och tämligen osannolik förmodligen även för de flesta av de läsare som i övrigt är lagda åt konspirativt tänkande.
Men framför allt tycks det mig märkligt att en kultursideschef inte vill slå ett slag för texttolkning, utan istället förespråkar simplifiering.
Nu blir istället hans eget agerande föremål för egendomliga tolkningar. På Kulturnyheterna undrar man "varför DN plockar bort en seriestrip från DN:s webb som driver med judar" (här har innehållet alltså förändrats) medan man "med självklarhet publicerade profeten Muhammed som rondellhund". Här uppstår en helt ny kontext för stripen - plötsligt befinner den sig i ett sammanhang där det finns en föreställning om att judar är en priviligierad grupp i förhållande till muslimer.
Och där finns det en rejäl grogrund för antisemitismen att växa i.

Round-up

2010-10-31T19:28:00.004+01:00

Sedan sist har SKMA:s senaste nyhetsbrev lagts upp på nätet. Två artiklar har också lagts ut separat: "Frihetsflottans mörkare sidor" samt "Europas ultrahöger på offensiv: 'Det är var och ens plikt att vara islamofob'" Den förstnämna artikeln, som jag är medförfattare till, har grovt missförståtts och rutinmässigt avfärdats av Ship to Gaza Malmö. Jonathan Leman svarar på deras respons, varpå de uppdaterar sitt blogginlägg med ytterligare svammel som inte alls bemöter de frågor vi tog upp. Att den helt anonyma skribenten påstår sig syssla med "journalistik" skulle kunna vara lustigt men skrattet fastnar i halsen.
--------------------------------------------------
Per Svensson har på kultursidan i Sydsvenskan fått välförtjänt kritik för sin romantiserade Malmöbild. Tyvärr väljer dock kritikerna att helt meningslöst racka ner på Sydsvenskans "Vi älskar Malmö"-kampanj, som om denna skulle kunna utgöra något destruktivt och utesluta andra former av engagemang i staden. Rakel Chukri svarar dem bra. Och idag skriver Svensson en lite mer nyanserad "försvarstext" för Malmö.
Det är förstås märkligt att staden alls behöver försvaras. Att det finns fattigdom och segregering här betyder inte att vi malmöbor lever i en helveteshåla. Men idag kan man läsa sånt som "Malmö - staden där alla hatar alla" (för att citera en FB-bekant). Sådant är förstås något tröttande och frustrerande för oss som bor här och vet att det inte är sant.
----------------------------------------------------
En annan märklig bild av Malmö, närmare bestämt av Möllevången, ges av Isabelle Ståhl på SvT Debatt. Hon skriver om sin egen bekantskapskrets, som hon uppenbarligen egentligen hatar, och gör den till själva Möllan. Saxat ur texten:

Visst, man skriver gärna arga blogginlägg om att polisen ropar apajävel åt invandrarna ibland, men nu är man för rädd för att inte vilja ha den ständigt närvarande i kvarteret och där stannar alla försök till aktivism. Visst borde de sociala problemen ha förebyggts tidigare, men nu är det ändå redan kört, verkar många resonera.
/---/
I själva verket är Möllan en ganska hipsterhomogen plats där vita medelklasskids med Raybanglasögon och t-shirts med ironiskt tryck hänger i samma stela barer med dyr öl och minimaltechno. Det talas 100 språk men man hör i regel bara två, förutom på Friskis och svettis på passet med afrikansk dans. Man träffar aldrig någon ickearisk eftersom man undviker ställena där de är. Om man ser en invandrare låter man blicken mjukt glida ned till Iphonens display för att kolla twitter. Alla har vuxit upp i bekväma radhusområden och är i hemlighet tacksamma för utförsäljningen av hyresrätter och segregationen som gör att man slipper besvärliga konfrontrationer.
/---/
De är kanske vegetarianer men röstar ändå på det parti som kan ge dem några fler hundralappar i plånboken så att de kan köpa en platteve och en Moccamaster.

Meh, det finns ju aktivism på Möllan. En aktivism som även den förhånas, inte av Ståhl visserligen men i samma anda. Och vad gäller vilka partier man röstar på där - tja, i Möllans sex olika valdistrikt fick den rödgröna oppositionen mellan 60,91 och 74,95 procent av rösterna. Visst bor där även sådana som Isabelle Ståhls kompisar. Men varför de plötsligt ska representera hela stadsdelen förstår ju inte jag.
Uppdat: Måste tillägga att jag egentligen misstänker att det finns ett mer generöst synsätt på de personer Ståhl beskriver. Hur få de nu än må vara. Att de förmodligen inte är de platta karikatyrer de blir i hennes text.

Let's march boldly toward a bright and shining future

2010-10-24T18:04:00.004+02:00

Skotten i Malmö - en historia som bara blir mer och mer egendomlig, och obehaglig.
Som malmöbo vill man i dessa dagar hålla lite extra på sin stad, eftersom den kommit att bli en symbol för kaos och våld, och eftersom SD-falangen använder den som ett skräckexempel på det de ser som det "mångkulturella samhällets" urspårning. Men jag tycker Per Svensson träffade lite snett i sin hyllning till Malmö i förra veckans Debatt. Vi har problem i Malmö. Inte på det sätt som SD-människorna menar. Men, framför allt, i det att staden är oerhört segregerad. Att vissa bor med kackorlackor och andra gör bostadsklipp. Det går en skarp skiljelinje mellan östra (där skotten avlossats) och västra delen av staden. Visst har Malmö blivit livaktigare de senaste decennierna, men den "framgångssaga" Svensson talade om är sannerligen inte något som kommer alla till del. Timbuktu skriver bra om den sociala segregationen på Aftonbladets debattsida idag.
På kultursidan i samma tidning finns en annan bra artikel om situationen, av Ulrika Kärnborg.

Uppdat.: Bra synpunkter på beslutet att skicka Ullenhag till Malmö, och därmed göra skotten till en integrationsfråga, gavs av panelen i Godmorgon världen! i morse.
-------------------------------------------
För att radikalt byta ämne, fast hålla mig inom ångestens ramar, vill jag varmt rekommendera ett besök på konstföreningen GL Strand i Köpenhamn. Där visas fram till januari en fantastisk utställning med konstverk av David Lynch - The Air is on Fire. Lynch är ett konstnärligt geni men inte nödvändigtvis en person med genomgående gott omdöme - som man kan se av den lilla filmen här.

Frimurare

2010-10-21T14:28:00.000+02:00

Recenserar idag Peter Ullgrens Hemligheternas brödraskap. Om de svenska frimurarnas historia i Kristianstadsbladet.
Ett exempel på hur frimurarna fortfarande kan betraktas som en judiskt-dominerad sammansvärjning med sikte på världsdominans kan man läsa om här.