Om Defamation

Jag skriver om Yoav Shamirs dokumentärfilm Defamation i Expressen idag.

Alla synpunkter man kan ha på en film som den får inte rum i en kort kultursidesartikel. En sak jag också hade velat gå in på är hur den brittiske sociologen David Hirsh används i filmen. Han dyker upp som någon som påminner om den israeliska ockupationen och den chauvinistiska behandlingen av palestinier, och om hur detta leder till fientlighet mot Israel. Problemet är att han på så vis tycks bekräfta filmens bild av hur antisemitism-kortet är något som spelas ut i tid och otid när det i själva verket vanligtvis handlar om "kritik av Israel" eller om en allmän oförmåga att tolka omvärlden rätt från judiskt håll. Hirsh är dock utanför filmen någon som inte bara är kritisk mot israelisk högerpolitik utan också en av de som skarpast kritiserar faktiska uttryck för antisemitism i brittisk vänster och annorstädes. Hirsh är den som myntat begreppet "Livingstoneformuleringen" - "så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitim!" - enligt vilken Israel används för att tysta en debatt om antisemitism. Istället för tvärtom.

Helgon, förbrytare och dansande döda

Ännu en Hänt i (förra) veckan-spalt i Kristianstadsbladet.

"Antisionismen" som politisk kraft

Lyssna på dagens Kaliber i P1 -

Den oheliga alliansen
- antisemitism på frammarsch

Programmet tar upp Mohamed Omar som samlande kraft för gamla och nya antisemiter. Planer på ett nytt "antisionistiskt" parti presenteras. Om det existerande "antisionistiska" parti som finns i Frankrike, och som i likhet med herr Omar stödjer den iranska regimen, kan man läsa här (pdf-varning!).

Uppdat ps - läs också hos Expo och Jonathan om Vänsterpartiets uteslutning av en medlem i Helsingborg efter dennes antisemitiska/"antisionistiska" skriverier.

Uppdat ps2 - på den kurdiska kanalen ASOsat hölls häromdagen en sevärd intervju med Jonathan Leman på temat antisemitism, kan ses här. Sevärd är också en intervju med Nima Dervish på samma kanal på temat islamism (ja apropå Omar då om inte annat).

Uppdat ps3 - Magnus Sandelin, som gjort research till Kalibers granskning, följer upp på sin blogg med en postning om Omaranda inom FiB-kretsar.

fLm är här

Nya numret av filmtidskriften fLm damp ner i brevlådan idag, tema 00-tal. Jag medverkar med en hyllningstext till Henrik Möllers Malmöfilmer. Det stora knäcket är dock Listan på 00-talets hittills bästa svenska filmer, framvaskad efter enkätsvar från 26 filmkritiker. (Här kan du själv rösta.) Det är som det brukar vara med sådana bästa-filmerna-listor som bygger på cineastomröstningar - det samlade resultatet blir rätt förutsägbart. Men de individuella listbidragen och enkätsvaren (som alla finns att läsa i numret) är hyfsat spännande att ta del av.
Via Emma Gray Munthe tipsas man exempelvis om den här lilla filmen (varning för otäckhet!):

Tillvarons privatspanare

(Malmö Lund City finns numer i pdf-form på nätet, men det kan ju vara lite bökigt så jag lägger ut texten till senaste krönikan här i alla fall.)

Mitt favoritavsnitt av Seinfeld är det där Kramer och Newman beskriver hur de träffats av en spottloska efter en baseballmatch, och Jerry ber dem spela upp hela scenariet för att därpå leda i bevis att det måste ha funnits två personer som spottat istället för den enskilde syndabock som pekats ut. Allt ledsagas av en filmisk tillbakablick på skeendet, som med sin repighet och fläckighet fullbordar "skotten i Dallas"-känslan.

Man kan inte ta miste på hur Jerry Seinfeld njuter av att spela upp scenen där han demonstrerar varför det hela omöjligen kunde ha gått till på det sätt som de påspottade männen påstår. Och vem har inte någon gång ryckts med av ett begär att leka mästerdetektiv, att slå världen med häpnad genom sin briljanta slutledningsförmåga? Envar sin egen Oliver Stone, miss Marple, Palmespanare...

På sistone har jag emellertid tyckt mig se hur en slags privatspanarattityd till allt större delar av vår omvärld och historia breder ut sig. Som om ingen historikerkår, inga hyfsat tillförlitliga medier, ja knappt några trovärdiga fakta alls fanns. På nätet vimlar det av udda spekulationer omkring allt från vaccinet mot svininfluensa till elfte september-dådet. Men vi har också den riktigt obehagliga variant av skeptiker-attityd som riktar sig mot så väl kända historiska sanningar som Förintelsen och nazismens judeförföljelser. "När det gäller historik kan man inte veta", sade till exempel KD-politikern Rabih Ballout i en intervju i Världen idag (4/9) angående trettiotalets hets mot judar. "Jag är inte tillräckligt insatt. Jag är inte historiker" sade poeten Mohamed Omar angående Förintelsen i en intervju på tidskriften Expos hemsida.

En liknande formulering använde sig Metros chefredaktör Per Gunne av när han stoppade en krönika om ett annat folkmord, det på armenier 1915. Han sade sig veta "för lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om det hängde på hans personliga kännedom - som om det inte funnes en omvärld och en historikerkår med kunskaper att förmedla. Forum för levande historia kan vara bra att ha i sammanhanget, till exempel. Även för dem som har fullt förståeliga synpunkter på att historia förmedlas av en statlig myndighet.

Uppdatering: Den stoppade skribenten Gurgin Bakircioglu beskriver själv turerna på sin blogg.

När man inte fattar riktigt vad man ställer till med

Aron Lund beskriver i Expressen hur Donald Boström lånar sig till antijudiska spekulationer med långt större vidd än de han själv ursprungligen antydningsvis gav uttryck för.
---------------------------------
Ett annat exempel på publicistiskt haveri är förstås Metros stoppande av Gurgin Bakircioglus krönika om folkmordet på armenier. Hade det handlat om kvalitetsskäl, som man sedermera hävdat från Metrohåll, hade det varit en sak. Men nu var det inte så utan chefredaktören sade sig veta för "lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om historien vore helt ovetbar.

Mer eller mindre explicit

Dirty Diaries har ju diskuterats mycket. Men mindre känt är att det finns en fransk motsvarighet till projektet, X-plicit Films. Även detta en kortfilmssamling på temat sexskildringar, även här ett gäng kvinnliga regissörer med konstnärliga credentials, även här offentligt stöd från det nationella filminstitutet (det franska då alltså, i fallet X-plicit Films).
På lördag visas filmerna på kvalitetsfilmkanalen Silver. De marknadsförs på rosafärgade papper och med rubriksättningar i snirkligt skrivstilstypsnitt. Till skillnad från i samband med Dirty Diaries talas det här inte om porr (vilket det minst sagt kan ifrågasättas om Dirty Diaries verkligen är) utan om "erotiska kortfilmer ur kvinnlig synvinkel". Den första av dem, Caroline Loebs What do you fancy, uppfyller de flesta klichéartade förväntningar en sådan beskrivning kan utlösa. Vi har det milda skenet ifrån ett stearinljus, många och långa bilder på vackert njutande ansikte, slickande inuti en handflata istället för på annan plats etc. Därefter följer två filmer fulla av distanseringseffekter gentemot det där med pornografi och kommersiellt sex. En av dem, Laetitia Massons rätt glädjelösa historia Enculées, innehåller fiktionsbrytande kommentarer av regissören samt intervjuer med skådespelarna i egenskap av dem själva - the Brechtian works, liksom. Detta är också den längsta av filmerna, med sina runt 30 minuter.
Mot slutet kommer dock belöningen för den som vill se något lite mer porrigt. Helena Noguerras Peep-show hero, som visar en sexorgie involverande en grupp superhjälteutstyrda popmänniskor (vars utstyrslar förstås åker av), är den film som kommer närmast att vara traditionell porr. Men istället för med ett ansiktssprut så slutar den, som sig bör, med en kvinnlig orgasm.